Nu tänker jag länka till en tjej som jag vill att alla ska ta del av. Hon har startat en blogg inom HBT-genren och i den bloggen kommer det upp videos på folk som vill dela med sig av sina historier. Det finns två inlägg i den redan, och ett tredje på gång. Inlägget som är på gång har jag knåpat ihop, så knalla in där & håll utkik. :) ♡

Jamie's blogg hittar ni HÄR. :) ♡

Hej, jag heter Tuula och det här är min historia.

Jag är bisexuell, men jag börjar helt ärligt känna att jag är i en annan del av den sexuella stegen nu. Gillar inte etiketter, men jag har länge känt en attraktion mot bara den kvinnliga delen av befolkningen, men inte vågat visa det. Eller ja, vågat är fel ord kanske, för det har jag verkligen gjort, men det har kanske inte funnits utrymme till att visa mitt rätta jag. Har länge vetat att jag inte varit som alla andra, och det är i alla anseenden. Familjens svarta får helt enkelt.

Jag klev ur den berömda garderoben för elva år sen, jag var precis fyllda tjugo år. Hade flyttat hemifrån och stod på egna ben, men mamma är och har alltid varit den som jag anförtrott mig åt. Minns att jag hade haft besök av en bekant några dagar innan jag skrev det där brevet till min mamma, så jag får tacka henne att hon gav mig mod till att släppa bomben. Skrev i alla fall ett långt brev om mig, om hur jag kände och om diverse rädslor. Jag var ju så rädd att hon skulle avvisa mig, att hon inte kunde ta mig till sig längre och älska mig som förr. På den tiden jobbade jag mycket och det gjorde mamma med, så vi pratade inte mycket på veckorna som gick efter att jag skrivit brevet. Blev paranoid och rädd att hon tagit avstånd, men så vart inte fallet. Vi pratade om brevet lite flyktigt och hastigt, men kände ändå att hon fanns kvar och inte hade ändrat sitt synsätt på mig. Jag menar, man ändras väl inte bara för att man öppnar sig och kliver ur garderoben? Jag tycker inte det i allafall.

Jag har inte diskuterat så mycket om detta med min läggning med mamma under åren som gått heller, men vissa enstaka gånger så har det kommit på tal och jag har suttit på helspänn. I onödan dock. Mamma säger hela tiden att hon aldrig kommer sluta älska mig, oavsett vilket kön min partner har. Men jag behöver inte sitta under en middag och hångla upp henne och låtsas som att det regnar. Min familj är inte dömande, men jag får lov att ta ett steg i taget, vill ju inte såra dem eller göra dem illa på något sätt. Mitt sätt att leva funkar utan tvekan bra såhär. Jag är öppen med min läggning men för min familjs skull så sköter jag det snyggt, så inte de blir utsatta för något.

Att bli utsatt för något hemskt har vi alla någon gång råkat ut för, men att folk är så inrutade och fördomsfulla att de inte kan låta två tjejer som tycker om varann vara ifred. Det har hänt mig. I min gamla ort så fanns det en pub som alla ortsbor samlades vid, det var stället alla var på när det var helg. Jag gick dit i sällskap med ett gäng personer och ett dåvarande ragg eller vad man ska säga. Kvällen började bra med dryck och trevligt umgänge. Sen spårade det ur när jag och hon kysstes offentligt. Någon blev stött och tyckte att vi var äckliga och att vi kunde sköta sådant bakom stängda dörrar. Min kompis som var med stod upp för oss och tyvärr fick han stryk pga det, men jag kommer vara honom evigt tacksam.

Innan jag kom ut ur garderoben så hade jag det jobbigt, känner nu i efterhand att mycket kanske beror på att jag inte vågade vara mig själv, för rädsla av att bli utsatt för både det ena och det andra. Mobbningen i mina forna ungdomsår sitter som berg i hjärtat, men tack vara de idioterna som gjorde mig så illa så lovade jag mig själv att aldrig någonsin döma någon eller vara elak mot någon som var annorlunda och som vågade stå upp för sig själv. De där människorna i min närhet, framförallt mina vänner, bryr sig inte om vilken läggning jag har. Varför skulle det ha någon betydelse liksom?

Jag har funnit styrka till att vara mig själv, och det kommer jag fortfarande vara. Tänker absolut inte ändra på mig för någon annans skull, varken utseendemässigt eller så. Min läggning är en del av mig och jag är förtjusande glad över den. Ingen kan få mig att ändra på mig eller så, försöker de så är de definitivt inga människor värda att ha i sin närhet.

Jag har sån fetångest så jag inte kan sova. Var ute och gick en sväng men inte ens det hjälpte. Känns som om detta kommer bli en vaken natt. Mindre kul dock, men jag får väl helt enkelt ta det. Fattar bara inte varför jag inte är trött, bör ju vara sjukt utmattad vid det här laget så som jag städat och grejat idag. Nåja. Blir väl bra..

Undra om ångesten kan bero på att jag inte skött mat & motion till 100 % de här två veckorna som gått? Ätit mycket skräp och druckit för mycket läsk också.. Jag MÅSTE verkligen komma igång med motionen och med ordentlig mat igen. Varje gång jag tittar mig i spegeln ser jag bara massa hud som hänger och slänger, det är skitjobbigt verkligen.Om man ändå kunde komma till målvikten nån gång så man kunde få bukplastiken. Det är det viktigaste jag skulle sträva efter, armarna och övriga kroppen går att åtgärda en annan gång, men det är mest vid mage och buk som allt är..

HJÄLP mig att orka kämpa till mål. Jag ber..

Äntligen hemma igen. Sovit borta hela helgen, från Fredag till Lördag hos min älskade mamma & från Lördag till Söndag i Hyltebruk hos Tessan och hennes familj. Var i Ljungby igår och dansade lite på Harrys och sen innan dess var vi och knallade runt och kikade och så. Rätt rund under fötterna var jag i alla fall, för jag drack vin innan vi for iväg som om jag aldrig skulle få se morgondagen. Glada i hågen, berusade och lyckliga gav vi oss av.. I morse när jag vaknade hade jag ont i håret, så det var väldans lyckat igår.. (tål absolut inte mycket i alkoholväg, höhö)

Dock är det slut med alkohol nu ett bra tag till, dags att ta tag i vikten igen och skärpa till mig. Ska börja räkna kalorier igen och promenera oftare än vad jag gjort på några veckor. Väntar ju på en operation angående ett bråck jag har, så det är ju en morot till att fortsätta kämpa med vikten. Slut med kolhydrater och sånt igen, hello lifesum;) Finns det någon som vill promenera med mig så hojta till :)

Pratade med S igår också. Chattade med henne på facebook men fick hennes nummer sen och då samlade jag mod till att våga ringa henne. Och det gjorde jag. Minns inte hur länge vi pratade eller så, men jag minns rösten.. *myser* Ofattbart.. Jag skulle vilja ringa henne igen, men jag vet inte om jag vågar.. :'(

Bläckfisken på bilden nedan fick jag idag av Linneá. Mycket söt :) Min lyckoamulett som jag alltid ska bära med mig :) Tack snälla, för denna fina! <3

Ha en bra fortsatt Söndag, så hörs vi igen. På återseende! :)

Då är det Fredag igen. Dock är jag grymt uttråkad idag, och dagen har knappt inte ens börjat än. Hur ska detta gå, alltså? Folk runtomkring mig kommer hitta på roliga saker för de har PENGAR, medan jag, fattig som en kyrkråtta får sitta hemma & glo. Enda sällskapet idag är väl den där harkranken på mitt insektsnät i köksfönstret som äcklar sig med sina långa ben. Vilket spännande liv jag har idag. NOT!

Jag hade gjort vad som helst för att fått umgåtts med S, gjort det hon gjort, ätit det hon ätit, druckit det hon druckit.. You got the picture.. Det är för jävla konstigt att jag ens tänker sådär, för vi har ju liksom inte setts.. Hon bor någon annanstans och jag här.. Well, den dagen jag kommer få chans till att träffa henne kommer nog vara den allra bästa dagen i mitt liv, för något med henne trollbinder mig.. Svårt att förklara, men så är det.. Läser du detta S, bli inte rädd :d

Jag vet inte vad jag vill med något, men jag tror att jag börjar se ett avlägset ljus därborta i tunneln.. Vill inte sätta etiketter på allt, men jag tror att jag börjar veta vart i livet jag står.. Bättre sent än aldrig, right? Hoppas att detta kommer lösa sig till det bättre bara.. Det är något av det högsta jag önskar..

Jag är helt hänförd av denna låten.. :)

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag varit intresserad av detta med svenska mord som skett, hur makabert det än kan låta. Mitt intresse började 1995, då jag gick i mellanstadiet & skolan jag gick på fick besök av två föräldrar som mist sin son i en attack av nazism. Hur kan man vara så kallblodig och mörda en oskyldig människa på det viset? Minnet av honom kommer alltid finnas kvar, för det dyker upp saker och artiklar om honom med jämna mellanrum i samband med andra dåd som skett. John, jag kommer alltid minnas dig - troligen resten av Sverige också.

Mordet på John Hron är alltså inget jag kommer glömma i första hand. Att en kille med hela livet framför sig blev detta grymma öde till mötes är mig obegripligt. Allt för att han ville hjälpa sin vän, som satt fast med nynazisterna på land. Han simmade in till land igen, men väl där så fick han åtskilliga sparkar i huvudet och misshandlades till medvetslöshet. Han levde då de slängde honom i vattnet, enligt vittnesmålet. Jag tycker att straffen för detta var grymt lågt, en av dessa grabbar fick 4 månaders fängelse! Fatta bara 4 månader; hur sjukt är inte rättssystemet i vårt land?! 

Jag har läst mycket om Arboga-mordet på de två små barnen, som hamnade i skottlinjen av en galen tyskas idioti. Allt pga svartsjuka. Är folk verkligen så brutala att de dödar små barn för att komma åt mamma och pappan i familjen? Jag googlade mycket om detta då jag läst boken (två gånger på raken), för att bli lite klokare på tyskans synsätt. Jag var rädd för vilka bilder som skulle kunna dyka upp på min dataskärm, men som "tur" var så fick man inte se några bilder som skulle gett men för livet. Hur kan man ens vara så kall och inte ens visa ett tillstymmelse till ånger när man utfört ett dåd som detta? Jag tycker att det inte är okej att inte kunna tygla sin svartsjuka om man "planerar" att ändra två barns livsöden. Fy. LÄSTIPS : (Varför gråter inte Emma?; Emma Jangestig & Magnus Wennerholm)

Ett annat fall jag intresserat mig utav är fallet Bobby. Den lilla killen som miste livet för att hans föräldrar var iskalla och känslokalla. Lilla Bobby fick ligga i snön helt naken och få snö skyfflad över sig, bli slagen med träpinnar - mycket mer än såhär råkade han ut för, men mår illa av det så håller mig vid detta. Bobby hittades död i sin säng sades det, av att ha dött av sina egna spyor. Paret bodde i Malmbäck, men de kunde antagligen inte låta honom bli funnen där, så han släpptes ner i Lovsjön, som inte ligger så långt ifrån min ort. Man blir lite rädd när man hör och läser sånt här, vart är världen på väg egentligen? Bobby föddes 1995 & dog 2006 .LÄSTIPS : (Dit drömmar färdas för att dö; Mattias Ivarsson)

Idag har jag städat & tvättat. Solen har visat sig hela dagen, värmen har vart olidlig och törsten har inte släckts hur mycket vatten jag än druckit. Men nu när det är kväll så är det svalt och skönt. Jag och E tog varsin glass på Honeycomb i Jönköping innan. Jösses vad den slank ner kvickt. Inte alls svåräten, haha. Kommer köpa glass där igen, men endast en gång i månaden, rätt dyrt tyvärr. :(

Visst ser det gott ut? Lite vaniljglass, lite chokladglass, två jordgubbar och lite lakristströssel. Nom nom, det satt som ett smäck :)

Här sitter hon & njuter av sin glass. Söta E. <3

Ut över Munksjön satt vi och spanade också. Mysigt värre!