Jag har kommit in i en period i mitt liv då jag helt ärligt inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill än det ena, än det andra, men kommer för fan aldrig till skott. Jag vill bli kär på nytt. Jag vill skaffa ett jobb eller en utbildning. Jag vill känna mig OMTYCKT och ÄLSKAD.

Jag vill inte flytta egentligen, men skulle utan tvekan dra härifrån bara jag slipper allt jobbigt som trasslar till sig. Jag har helt enkelt insett att det kanske är dags att röra på sig om ett tag igen, och då lite längre bort än dessa jävla femtioskyltar i min ort. OM jag ändå kunde få åka bort ett tag, kunna vistas med någon som inte behandlar mig som en jävla piga eller som skriker på mig för minsta lilla. Komma bort och bli omhändertagen, berörd och kramad på. Gnäll, gnäll, gnäll! Helvete. Hela dagen har vart upp och ner, enorma känslostormar som jag inte har en aning om var de kommer ifrån. Jag har helt enkelt insett att jag MÅSTE lära mig att stå upp för mig själv, utan en massa skit från mina så kallade vänner.

Att jag aldrig lär mig att inte ge hela näven när någon vill gripa tag i mig, utan ett finger i taget. Det har vart för mycket intriger nu igen, för mycket av folk och för mycket av precis allt. Det märks på min kropp att jag inte mår redigt bra. Nästan så att jag inte ens bryr mig om att kamma håret..