Ända sen jag var liten har jag alltid varit modell större. Dock inte de första 5 åren av mitt liv, utan det började när jag började skolan. Jag vet inte riktigt vad det berodde på att jag ökade i vikt så radikalt, men jag kan säga att jag alltid älskat mat. Speciellt bröd. Som liten visste jag ju inte att det var mycket socker och en herrans massa kolhydrater i det, bad alltid mamma ge mig bröd till frukost - men hade kunnat äta bröd både till lunch, middag och kvällsmat också.

När jag var ledsen så tröståt jag massor. Det kunde vara allt från en chokladbit som twix till chips och sånt där. Väldigt sällan var det mat jag tröstade mig med, men det hände säkerligen någon gång det också. Jag reflekterade väldigt sällan över mitt yttre när jag var barn, men omgivningen gjorde med stor sannolikhet det. Klasskompisarna stirrade, skolsköterskan sneglade och bad mig äta Xenical, men inte minst min familj. De har aldrig dömt mig, men jag tror nog att de skämdes lite för att jag var så kraftig. Vem skulle vilja ha ett syskon som väger 40 kg mer? Vem vill ha ett barn som bara proppar i sig godis och skit när man mår dåligt? INGEN. I allafall sa min hjärna det många gånger att jag var oönskad. När jag skulle väga mig i skolan så suckade vågen bara. Och jag fick världens ångest. Vilken 12-åring vill väga över 90 kg? Jag hade ingen egen talan på den tiden, så mamma fick bestämma vad som skulle ske. Och jag tackar henne för det, för om jag ökat mer i vikt så hade jag säkerligen inte överlevt min barndom.

Testade en hel del viktrelaterade mediciner och dylikt, men inte många funkade en längre tid. Det enda preparat jag minns som gav effekt var Xenical. Åt man för mycket fett så kom det ur kroppen, så man passade sig för att ösa på med smör på mackan, undvika att äta för mycket feta såser, eller minska på ostskivorna. Alla fett-relaterade maträtter var ju inget att sukta efter, hade väl skitit på mig om jag ens försökte.

När jag kom upp i tonåren så var jag fortfarande rätt stor. Men jag var den mest osynligaste människan på jorden. Jag försökte göra mig så liten som möjligt för att slippa höra alla dessa glåpord som jag fått kastat efter mig så länge jag kan minnas. "fetto" "feta gris" "flötboll". Sånt är inget kul att höra. Hela skolgången var jag den som aldrig syntes eller hördes, för jag ville verkligen inte utmärka mig. Självkänslan var så långt nere i avgrunden och krälade så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Trodde dock att det skulle förändras i högstadiet, men det blev ännu värre. Inga verbala glåpord fick jag höra så ofta, men handlingar gör minst lika ont det.

2009 fick jag kontakt med en läkare på Värnamo Sjukhus. Skulle på en vikt / längd-kontroll och ett flertal prover. Jag hade skrivit en egenremiss för en Gastric bypass något år innan, så när jag fick kallelsen till Värnamo var jag så nervös så jag trodde jag skulle dö. Fick träffa narkosläkare och än den ena, än den andra. Till slut gav han mig ett ultimatum : "Vill du leva eller vill du dö?" Jag blev helt ställd, men började gråta, minns jag. Jag ville ju absolut inte dö. Efter den träffen med läkaren väntade jag så ihärdigt på att få en kallelse till operationen. Och den kom. Tror det var i slutet på September 2010 som den dök ner i brevlådan. Stod utförligt vad jag skulle göra inför en kommande operation och så. Började med mina pulversoppor, åt dem även om det växte i munnen. Ca 1,5 månad senare; November 2010 rullades jag in för operation. Jag var nervös, rädd för att aldrig vakna igen, rädd för att det var sista gången jag skulle få se mina syskon, utan att ens ha fått säga hejdå. Dock överlevde jag. Tur var väl det.

Det var då mitt nya liv började. De tre första åren gick bra, jag rasade i vikt och var väldigt lycklig. Hade ont i början efter operationen, men jag fick starka värktabletter med mig hem. En sårinfektion, enorma smärtor och drygt 5 år senare är jag här var jag är idag. Gick ner 54 kg under de första åren, men sen började jag må dåligt. Ångest, depression och massor med personliga bekymmer gjorde att jag ökade i vikt. Idag är jag starkare än förut, så är på god väg neråt igen. Har satt delmål för att nå mitt ideal-mål. Kommer nå dit så småningom, men det är inget jag tänker stressa fram. Jag rör på mig, jag äter regelbundet, jag räknar kalorier. Jag har inget att vara missnöjd över, för jag går neråt hela tiden. Även om det bara är 0,7 kg så är det ju alltid något.

Jag tycker att det är viktigt att diskutera såna här viktiga ämnen, för det kanske finns någon vän därute som mår fruktansvärt dåligt men som inte vågar yttra sig. Hon är kanske rädd för att bli kallad fet. Han kanske är rädd för att han aldrig kommer få ett förhållande för han är rädd för vad de ska tycka om hans utseende. Jag har alltid varit rädd för att inte ha dugit till, men jag vet innerst inne att jag är minst lika viktig som vem som helst. Jag slåss för mig och för min vikts skull, men det ger ingen annan rätt att påpeka mitt utseende.

Ska tacka för mig, denna gång ; men en sak till: Fet och het - jotack, jag vet!

Ja, dra på trissor - jag är back on track med mitt pysslande. Har haft nära och kära som samlat massor med burkflärpar åt mig, så nu har jag börjat göra nånting av dem. Och än så länge har det blivit fyra armband och tre par örhängen. Kolla in bilden nedan, coolt va? :)

Jag ska stå & sälja mina hantverk på en hantverks-grej i November, så tid finns till att pyssla mera. Har mycket inspiration just nu så det gäller att beakta den :) Om någon här inne är intresserad av att köpa något så kommentera något inlägg. :]

Jag såg en artikel i en grupp på Facebook, som jag bara var tvungen att läsa. Den gjorde mig väldigt sorgsen, men ändå väldigt glad. Hon som är med i artikeln har en sån livsglädje som jag inte ofta stöter på. Hon är sjuk, men hon låter inte hennes sjukdom stoppa henne. Att hon lever, även om sjukdomen härjar i hennes kropp; det ger mig en väldigt stor känsla att hon är ostoppbar. För mig är hon en hjälte, en otrolig & underbar människa! Marianne, all kärlek & respekt till dig. Jag tycker att ni ska läsa denna artikeln; och det kan ni göra H Ä R .

Bilden tillhör artikeln, så den är lånad därifrån. 

Då är det Lördag idag då. Relativt nyvaken, men en smörgås har slunkit ner. Sitter på soffan & hör Takida i bakgrunden och ser på när himlen färgas mer grå. Ska slappa och ta det lugnt fram tills ikväll, då jag, mina systrar och några till ska till stan & äta på Taste of Beirut. Min syster fyller år snart, så det blir typ födelsedagsmiddag :) Ska bli spännande att äta där, för jag visste inte ens att det fanns ett sånt ställe i Jönköping. Ska bli kul i alla fall. Uppdaterar mer efter middagen :)

Jag kan med ärlighet säga att jag längtar efter mitt krypin när jag är borta hemifrån, även om det bara är några enstaka mil som det är mellan mitt hem och min mammas. Förstår inte hur det blivit så att jag blivit så hemmakär, men det är väl så. Man kommer till en viss punkt i livet då man bara vill sitta hemma. Göra vad man själv vill utan att tänka på någon annan. Jag trivs här hemma hos mamma, men jag älskar när jag får komma hem och bara vara för mig själv.

Mamma, bror och O gick iväg till en vän, men jag kände att jag bara ville stanna kvar här. Blogga lite, se på film, bara vara ensam helt enkelt en stund. Drack ett glas vin innan, men det tog nästan två timmar att få ner det. Inte gott att dricka något om man inte är upplagd för det alls, känner jag.

Vad hittar ni på ikväll, kära läsare?

Nu befinner jag mig i Vaggeryd, hos min mamma. Bror min hämtade upp mig efter hans jobb, så jag packade in mina pinaler och mig själv och så for vi iväg. Har typ suttit på samma stol sen kl 19, med undantag för toalettbesök och lite smörgås emellan. Jag har suttit och målat lite, i en av de där populära mindfuelness-böckerna. Mycket rogivande att sitta och låta sig själv fara in bland färger och tankar, medan man har avlägsna knappningar av brors dator och teven som står på.. Brukar ni, kära läsare - måla? :)

Min fobi som är rädsla för spindlar, har jag haft så länge jag kan minnas, men jag ska ta och berätta för er varför jag är så djävulskt rädd. Jag och min familj var ute på landet hos forna bekanta när jag kanske gick i fjärde klass eller så. Ni vet sånt där lantställe med kossor, miljoner flugor och andra kryp. En tidig morgon när jag låg och sov, men började vakna till - hörde jag någon som kom in i rummet. Något placerades försiktigt på mitt ansikte. Och det var en sån där leksaksspindel. Minns inte alls vem som gjorde det eller varför, men efter den gången så är jag fruktansvärt rädd för spindlar. Hur små de än må vara så önskar jag att fanskapena kunde typ utplånas.

Jag tycker inte om att de finns alls, men jag försöker leva så normalt som det går. Dock så försöker jag att fokusera min blick på något helt annat om jag mot förmodan snabbt skulle märka av en spindel, allt för att inte känna varenda hårstrå resa sig. Jag bor i ett gammalt hus med tre våningar och vid porten hänger det alltid spindlar, både från tak & väggar. Försöker kvickt ta tag i dörren och rusa in genom den för att slippa känna ångesten när jag vet att spindlarna är endast centimeter ifrån mig. Många säger att man lär sig att "gilla" sin fobi, men det gäller absolut inte mig.

Jag skulle aldrig i mitt liv kunna vara med på program som fear factor där de slänger ner dig i en kista och släpper ner håriga äckliga spindlar. Nej, min fobi kommer aldrig försvinna; oavsett hur mycket jag än önskar att det kunde göra det. Det mest negativa med min fobi är väl att jag inte vågar vistas på ställen där jag vet att de finns. Typ källare eller andra fuktiga utrymmen. Att känna sig handlingsförlamad är inget jag strävar efter, men jag blir helt paralyserad när jag ser en spindel springa över golvet / taket / väggen. Hur fan kan de vara så snabba?!

Ingen i min närhet förstår hur jag har det, för de tycker jag är mest löjlig. Men det är inte löjligt att vara rädd för något. Ingen i min omkrets är rädd för spindlar vad jag vet, men de har väl antagligen andra fobier. Har inte gjort något för att komma över rädslan, för det skulle inte funka. I alla fall inget humbug som psykos eller sånt skit. Och att låta en spindel klättra på mig skulle aldrig falla mig in. Aldrig!

Jag är helt medveten om att jag är rädd för spindlar, men det ger ingen annan människa rätt att håna mig eller ens föreslå dumheter som att hålla i dem eller så. Nej, låt mig ha min fobi ifred, inte fan är jag där och tvingar dig att komma över din rädsla!

Hårresande hälsningar, från mig till er.

Ett tag sen jag bloggade nu, men det har sina förklaringar. Dock hoppas jag att jag är på banan igen & bloggar minst ett inlägg om dagen i alla fall. Vill ju så gärna få igång denna blogg-karusellen igen, så jag får helt enkelt skärpa mig. :) 

Just nu sitter jag här, nyduschad och fräsch. Ska strax lägga mig - igen, för att sova. Har sovit massor sen jag kom hem från mamma, men det kan bero på att jag frusit massor. Känt mig hängig typ. Har i allafall pysslat ihop två tavlor, som jag nog ska lotta ut på Instagram, eller om jag behåller dem själv ~ inte bestämt mig ännu. Blev nöjd med dem i allafall.

Nätterna är mörka och kalla nu, vilket jag tycker är tråkigt. Det är ensamt i sängen & singellivet börjar bli tråkigt. Vill ha någon att krypa intill när det blåser kossor utanför mina fönster, eller när snögubbarnas morotsnäsor lyser sådär ihärdigt hos grannfamiljen. It's sucks to be single. Change it?!

Happ. Nu är det tomt i huvudet igen. Så jag säger väl godnatt. Sweet dreams.