7,30 : Ca 4 teskedar keso, ett äpple i klyftor och en kopp te

11,00 : En nutrilett forest fruit och ett glas vatten

14,00 : En mugg med 3 dl grönsaksbuljong + vatten

17,00 : En piggelin & masala chai-te med citron

(Tyvärr råkat ut för halsont också)

Då var jag och tränade idag då. Första gången sen sista Juli alltså. Var rätt skönt att röra på sig sådär, men färgen i ansiktet som matchade brandbilen måste jag bli av med. Vill ju inte se ut som en högröd tomat varje gång jag tränar. Körde i alla fall 20 minuter på löpbandet, 3*10 benpress och 10 minuter på cykel. Ska köra sån träning två dagar i veckan, sen ska jag promenera och vara aktiv på andra sätt resterande dagar. 

Jag vägde mig den 16/2 och vågen visade 126,3. Förhoppningsvis så visar vågen mindre än 125 kg nästa vägningstillfälle som jag gör Tisdag den 1/3. Jag ska räkna kalorier, motionera mera och SLUTA tvärt med cola zero och godis, i alla fall tills jag nått mitt 4:e delmål. Ser ni någon som morrar och skjuter rygg så är det med stor sannolikhet jag, men jag är inte farlig - bara mitt i en renande process. 

Jag FIXAR detta. Nu kör jag hårt igen och jag tänker INTE ge upp. 

Lunchen jag åt bestod av blomkålsmos, vegetarisk snitzel och en tomat. Satt som ett smäck i magen faktiskt :)

Ända sen jag var liten har jag alltid varit modell större. Dock inte de första 5 åren av mitt liv, utan det började när jag började skolan. Jag vet inte riktigt vad det berodde på att jag ökade i vikt så radikalt, men jag kan säga att jag alltid älskat mat. Speciellt bröd. Som liten visste jag ju inte att det var mycket socker och en herrans massa kolhydrater i det, bad alltid mamma ge mig bröd till frukost - men hade kunnat äta bröd både till lunch, middag och kvällsmat också.

När jag var ledsen så tröståt jag massor. Det kunde vara allt från en chokladbit som twix till chips och sånt där. Väldigt sällan var det mat jag tröstade mig med, men det hände säkerligen någon gång det också. Jag reflekterade väldigt sällan över mitt yttre när jag var barn, men omgivningen gjorde med stor sannolikhet det. Klasskompisarna stirrade, skolsköterskan sneglade och bad mig äta Xenical, men inte minst min familj. De har aldrig dömt mig, men jag tror nog att de skämdes lite för att jag var så kraftig. Vem skulle vilja ha ett syskon som väger 40 kg mer? Vem vill ha ett barn som bara proppar i sig godis och skit när man mår dåligt? INGEN. I allafall sa min hjärna det många gånger att jag var oönskad. När jag skulle väga mig i skolan så suckade vågen bara. Och jag fick världens ångest. Vilken 12-åring vill väga över 90 kg? Jag hade ingen egen talan på den tiden, så mamma fick bestämma vad som skulle ske. Och jag tackar henne för det, för om jag ökat mer i vikt så hade jag säkerligen inte överlevt min barndom.

Testade en hel del viktrelaterade mediciner och dylikt, men inte många funkade en längre tid. Det enda preparat jag minns som gav effekt var Xenical. Åt man för mycket fett så kom det ur kroppen, så man passade sig för att ösa på med smör på mackan, undvika att äta för mycket feta såser, eller minska på ostskivorna. Alla fett-relaterade maträtter var ju inget att sukta efter, hade väl skitit på mig om jag ens försökte.

När jag kom upp i tonåren så var jag fortfarande rätt stor. Men jag var den mest osynligaste människan på jorden. Jag försökte göra mig så liten som möjligt för att slippa höra alla dessa glåpord som jag fått kastat efter mig så länge jag kan minnas. "fetto" "feta gris" "flötboll". Sånt är inget kul att höra. Hela skolgången var jag den som aldrig syntes eller hördes, för jag ville verkligen inte utmärka mig. Självkänslan var så långt nere i avgrunden och krälade så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Trodde dock att det skulle förändras i högstadiet, men det blev ännu värre. Inga verbala glåpord fick jag höra så ofta, men handlingar gör minst lika ont det.

2009 fick jag kontakt med en läkare på Värnamo Sjukhus. Skulle på en vikt / längd-kontroll och ett flertal prover. Jag hade skrivit en egenremiss för en Gastric bypass något år innan, så när jag fick kallelsen till Värnamo var jag så nervös så jag trodde jag skulle dö. Fick träffa narkosläkare och än den ena, än den andra. Till slut gav han mig ett ultimatum : "Vill du leva eller vill du dö?" Jag blev helt ställd, men började gråta, minns jag. Jag ville ju absolut inte dö. Efter den träffen med läkaren väntade jag så ihärdigt på att få en kallelse till operationen. Och den kom. Tror det var i slutet på September 2010 som den dök ner i brevlådan. Stod utförligt vad jag skulle göra inför en kommande operation och så. Började med mina pulversoppor, åt dem även om det växte i munnen. Ca 1,5 månad senare; November 2010 rullades jag in för operation. Jag var nervös, rädd för att aldrig vakna igen, rädd för att det var sista gången jag skulle få se mina syskon, utan att ens ha fått säga hejdå. Dock överlevde jag. Tur var väl det.

Det var då mitt nya liv började. De tre första åren gick bra, jag rasade i vikt och var väldigt lycklig. Hade ont i början efter operationen, men jag fick starka värktabletter med mig hem. En sårinfektion, enorma smärtor och drygt 5 år senare är jag här var jag är idag. Gick ner 54 kg under de första åren, men sen började jag må dåligt. Ångest, depression och massor med personliga bekymmer gjorde att jag ökade i vikt. Idag är jag starkare än förut, så är på god väg neråt igen. Har satt delmål för att nå mitt ideal-mål. Kommer nå dit så småningom, men det är inget jag tänker stressa fram. Jag rör på mig, jag äter regelbundet, jag räknar kalorier. Jag har inget att vara missnöjd över, för jag går neråt hela tiden. Även om det bara är 0,7 kg så är det ju alltid något.

Jag tycker att det är viktigt att diskutera såna här viktiga ämnen, för det kanske finns någon vän därute som mår fruktansvärt dåligt men som inte vågar yttra sig. Hon är kanske rädd för att bli kallad fet. Han kanske är rädd för att han aldrig kommer få ett förhållande för han är rädd för vad de ska tycka om hans utseende. Jag har alltid varit rädd för att inte ha dugit till, men jag vet innerst inne att jag är minst lika viktig som vem som helst. Jag slåss för mig och för min vikts skull, men det ger ingen annan rätt att påpeka mitt utseende.

Ska tacka för mig, denna gång ; men en sak till: Fet och het - jotack, jag vet!

Vägningen visade neråt, men inte så mycket som jag hade hoppats på. Men, allt som visar neråt är ett plus, så jag behöver inte bli ledsen över detta. Har unnat mig lite gottigheter i veckan, så det är därför jag inte gått ner "så mycket". Får skärpa till mig ordentligt nu, ut på promenader i helgen och bara känna hur allt rinner av mig. 

STARTVIKT : 131,5 KG
Delmål 1: 125 kg
Delmål 2 : 119,5
Delmål 3 : 115
Delmål 4 : 110
Delmål 5 : 100
Delmål 6 : 90
SLUTGILTIGT MÅL : 80 kg

Dagens vikt : 127,1 kg

Idag klev jag upp relativt sent, skulle gått upp klockan 8 för att gå och träna, men istället låg jag kvar i sängen till 11,10. Herregud, hela dagen var nästan förstörd tyckte jag. Men sen, tog jag på mig mina träningskläder, fyllde på två vattenflaskor, pluggade in ipoden i öronen och gick för att låsa upp min cykel. Skulle till Netto vid Juneporten och handla - eftersom jag inte tränade idag så fick jag ta och cykla istället. Kan säga att det var väldigt skönt, men sista biten hem brände tårarna bakom ögonlocken för det var jobbigt att cykla sista biten. Hoppade av med jämna mellanrum dock och promenerade, men i överlag cyklade jag hela vägen. Rundan jag tog var 22,61 km - så lite mer än 2 mil cyklade jag. Tiden på Runkeeper står på 2:03:17, men lägg till ca 30 minuter där. Mobilen dog så kunde inte räkna tiden mer. Jag förbrände 1197 kalorier och det känns väldigt bra faktiskt. Jag är så stolt att jag fixade det, även om jag stannade ibland och andades och drack vatten. Belöningen när jag kom hem var en efterlängtad dusch & lite mat som bestod av äggröra och keso. Mätt blev jag då, och är det även nu efter kvällsmaten som blev havregrynsgröt.

Stötte på en gammal (senil?) kvinna som undrade HUR JAG KUNDE VARA SÅ KRAFTIG! Med spydigt tonfall sa jag bara till henne att fortsätta sin lilla promenad hem. Det var i höjd med då mobilen dog, så var varm & övertrött - man ska inte jiddra med mig när jag kämpat så. Till råga på allt träffade jag hon som gett mig övningar på Vårdcentralen också, den hurtbullen SPRANG verkligen. Herregud.  

Kommer vara mör imorgon, när jag ska köra lite på crosstrainern, men det får jag ta. Det är en skön mörhet, som kommer ge med sig så småningon. Blir även vägning imorgon. Hoppas att det visar neråt - annars blir jag ledsen. Vad tror ni att vågen visar? :)

Från och med idag 2015-07-28 till 2015-08-10 ska jag köra en diet på olika shakes & soppor, för att få igång viktnedgången på redigt. Därefter får vi se vad som händer, men vi kör på detta tills vidare. Varje dag är en dag närmare mitt mål - så heja på mig vid mållinjen! :)

Veckans övningar blir dessa - och jag måste hålla stenhårt på detta. Med kombination av detta & med mina shakes och soppor så ska jag försöka komma ner till delmål 2 inom några veckor. Jag har en vilja av stål, som NU verkligen visar sig! 

Måndag : 11 minuter på crosstrainer, 5 minuter på gåband + en del ryggövningar.

Tisdag : 13 minuter på crosstrainer, 8 minuter på gåband + de vanliga övningarna.

Onsdag : 15 minuter på crosstrainer, 11 minuter på gåband + ryggövningar.

Torsdag : 15 minuter på crosstrainer, 11 minuter på gåband.

Fredag : 16 minuter på crosstrainer, 12 minuter på gåband.

Bilden är tagen Maj 2010. Såhär vill inte jag att mitt ansikte ska se ut igen. PEPP!

Då har man kört 11 minuter på crosstrainer, 5 minuter på gåband och övningar för rygg idag. Känns väldigt skönt att ha det gjort faktiskt. Blir samma visa imorgon, men ska försöka köra 13 minuter på crosstrainer och 8 minuter på gåband. Man får väl öka pö om pö, för att orka igenom hela programmet. Mina ben ville gå till vågen idag, men jag stod emot. På Fredag får jag domen, som förhoppningsvis visar ett minus och inte ett plus. :) Nu kämpar vi igen..