Nu tänker jag länka till en tjej som jag vill att alla ska ta del av. Hon har startat en blogg inom HBT-genren och i den bloggen kommer det upp videos på folk som vill dela med sig av sina historier. Det finns två inlägg i den redan, och ett tredje på gång. Inlägget som är på gång har jag knåpat ihop, så knalla in där & håll utkik. :) ♡

Jamie's blogg hittar ni HÄR. :) ♡

Hej, jag heter Tuula och det här är min historia.

Jag är bisexuell, men jag börjar helt ärligt känna att jag är i en annan del av den sexuella stegen nu. Gillar inte etiketter, men jag har länge känt en attraktion mot bara den kvinnliga delen av befolkningen, men inte vågat visa det. Eller ja, vågat är fel ord kanske, för det har jag verkligen gjort, men det har kanske inte funnits utrymme till att visa mitt rätta jag. Har länge vetat att jag inte varit som alla andra, och det är i alla anseenden. Familjens svarta får helt enkelt.

Jag klev ur den berömda garderoben för elva år sen, jag var precis fyllda tjugo år. Hade flyttat hemifrån och stod på egna ben, men mamma är och har alltid varit den som jag anförtrott mig åt. Minns att jag hade haft besök av en bekant några dagar innan jag skrev det där brevet till min mamma, så jag får tacka henne att hon gav mig mod till att släppa bomben. Skrev i alla fall ett långt brev om mig, om hur jag kände och om diverse rädslor. Jag var ju så rädd att hon skulle avvisa mig, att hon inte kunde ta mig till sig längre och älska mig som förr. På den tiden jobbade jag mycket och det gjorde mamma med, så vi pratade inte mycket på veckorna som gick efter att jag skrivit brevet. Blev paranoid och rädd att hon tagit avstånd, men så vart inte fallet. Vi pratade om brevet lite flyktigt och hastigt, men kände ändå att hon fanns kvar och inte hade ändrat sitt synsätt på mig. Jag menar, man ändras väl inte bara för att man öppnar sig och kliver ur garderoben? Jag tycker inte det i allafall.

Jag har inte diskuterat så mycket om detta med min läggning med mamma under åren som gått heller, men vissa enstaka gånger så har det kommit på tal och jag har suttit på helspänn. I onödan dock. Mamma säger hela tiden att hon aldrig kommer sluta älska mig, oavsett vilket kön min partner har. Men jag behöver inte sitta under en middag och hångla upp henne och låtsas som att det regnar. Min familj är inte dömande, men jag får lov att ta ett steg i taget, vill ju inte såra dem eller göra dem illa på något sätt. Mitt sätt att leva funkar utan tvekan bra såhär. Jag är öppen med min läggning men för min familjs skull så sköter jag det snyggt, så inte de blir utsatta för något.

Att bli utsatt för något hemskt har vi alla någon gång råkat ut för, men att folk är så inrutade och fördomsfulla att de inte kan låta två tjejer som tycker om varann vara ifred. Det har hänt mig. I min gamla ort så fanns det en pub som alla ortsbor samlades vid, det var stället alla var på när det var helg. Jag gick dit i sällskap med ett gäng personer och ett dåvarande ragg eller vad man ska säga. Kvällen började bra med dryck och trevligt umgänge. Sen spårade det ur när jag och hon kysstes offentligt. Någon blev stött och tyckte att vi var äckliga och att vi kunde sköta sådant bakom stängda dörrar. Min kompis som var med stod upp för oss och tyvärr fick han stryk pga det, men jag kommer vara honom evigt tacksam.

Innan jag kom ut ur garderoben så hade jag det jobbigt, känner nu i efterhand att mycket kanske beror på att jag inte vågade vara mig själv, för rädsla av att bli utsatt för både det ena och det andra. Mobbningen i mina forna ungdomsår sitter som berg i hjärtat, men tack vara de idioterna som gjorde mig så illa så lovade jag mig själv att aldrig någonsin döma någon eller vara elak mot någon som var annorlunda och som vågade stå upp för sig själv. De där människorna i min närhet, framförallt mina vänner, bryr sig inte om vilken läggning jag har. Varför skulle det ha någon betydelse liksom?

Jag har funnit styrka till att vara mig själv, och det kommer jag fortfarande vara. Tänker absolut inte ändra på mig för någon annans skull, varken utseendemässigt eller så. Min läggning är en del av mig och jag är förtjusande glad över den. Ingen kan få mig att ändra på mig eller så, försöker de så är de definitivt inga människor värda att ha i sin närhet.

Jag har sån fetångest så jag inte kan sova. Var ute och gick en sväng men inte ens det hjälpte. Känns som om detta kommer bli en vaken natt. Mindre kul dock, men jag får väl helt enkelt ta det. Fattar bara inte varför jag inte är trött, bör ju vara sjukt utmattad vid det här laget så som jag städat och grejat idag. Nåja. Blir väl bra..

Undra om ångesten kan bero på att jag inte skött mat & motion till 100 % de här två veckorna som gått? Ätit mycket skräp och druckit för mycket läsk också.. Jag MÅSTE verkligen komma igång med motionen och med ordentlig mat igen. Varje gång jag tittar mig i spegeln ser jag bara massa hud som hänger och slänger, det är skitjobbigt verkligen.Om man ändå kunde komma till målvikten nån gång så man kunde få bukplastiken. Det är det viktigaste jag skulle sträva efter, armarna och övriga kroppen går att åtgärda en annan gång, men det är mest vid mage och buk som allt är..

HJÄLP mig att orka kämpa till mål. Jag ber..