Jag kan inte fatta varför jag fortfarande är så ledsen. Tårar stora som tennisbollar föll igår, men idag lyser dem med sin frånvaro. Hade hellre velat gråta, så jag fått ur mig allt jobbigt, men nej; självklart vill de inte infinna sig när jag mest behöver dem.

Jag lovade mig själv efter mitt förhållande med D att inte falla så hårt för någon igen, men det höll jag inte i så länge nej. Hur många käftsmällar ska man ta innan man havererar och går sönder helt? Igår kändes som om någon rivit ur mitt hjärta, klivit på det miljoner gånger & sen stoppat tillbaka det i kroppen. Jag kunde inte andas, för det kändes verkligen som om någon höll ett hårt tag om min strupe. Panikångesten kommer när man minst anar det, men inga mediciner i världen hade kunnat hjälpt mig då.

Jag hoppas verkligen att jag inte trillar dit igen, för jag kommer inte orka med ännu ett nederlag. Mitt 31:åriga hjärta har vart med om så mycket, som lämnat enorma ärr. Ingen människa bör vara med om det som jag vart med om. Svek, sorg, dödsfall, mobbning, falska vänner, energitjuvar.. Listan kan bli jävligt lång, men jag anser att det får vara bra NU! Jag kommer inte orka fortsätta på detta viset, så nu får jag bryta den jobbiga spiralen.

När livet sviker och allt känns kallt, 
Tänk tillbaka på allt bra som hänt,
Strö inte dina djupa sår med salt,
För värre saker har du i hjärtat känt