Det känns helt ärligt som om jag gett upp hoppet om allt, speciellt om min viktnedgång. Sköterskans ord från i Måndags sitter i som berg. Jag vill och jag kan verkligen fortsätta kämpa, men jag behöver antagligen denna veckan för att "läka" ut. Lite har jag väl rätt att andas & "fela" lite? Har hållit strikt kost i fyra veckor, förutom lite alkohol vid två tillfällen och lite tilltugg. Man har en liten nedåtgående spiral ibland och den har tyvärr kommit hit nu. Jag ska låta stormen lägga sig innan jag ger mig in i orkanen igen. Men NU ska jag äta gott, utan dåligt samvete. Har en vägning på Måndag igen, men troligen visar inte den mycket ner i och med att jag helt ärligt inte promenerat så mycket denna veckan. Får väl försöka pallra mig på en långkörare på Lördag & på Söndag. Har ju ändå lite framförhållning, så om en vecka eller två går åt helvete så hinns det rättas till.

Igår hade jag en fruktansvärt jobbig dag. Tårarna bara flödade. Satt vid datorn igår morse & lyssnade på musik. Och där kom tårarna. Tittade på OITNB och en scen fick mig att gråta som ett barn. Minsta lilla grej eller minsta lilla överansträngning fick mig att börja böla. Är nervös för Onsdag, är ledsen för att J har det tufft, är orolig över min gudsons hälsa. Vad fan, liksom? Inte gråtit på hur länge som helst. Jag kan tro att allt beror på att det är så mycket som hänt på så kort tid, så det till slut fick bägaren att rinna över. Säkerligen har jag massor med tårar kvar i kroppen, men jag tillåter inte mig själv att börja gråta nu. Inte under denna helgen. Inte under veckan som följer heller, för då är J hos mig. Tårarna får komma en annan månad.

Nu när jag tänker efter så är det alltid samma visa vid denna tidpunkt. Väl dolt oftast, men ibland går det inte att dölja. Kanske är det för att halva sommaren gått? Kanske är det för att jag tänker för mycket på tiden som varit? Kanske är det för att det regnar hela tiden? Kanske är det för att jag helt enkelt vill GÅ VIDARE så mycket så att jag helt enkelt inte ids och står och stampar på samma plats? Ge mig en knuff så jag kan börja röra mig framåt igen!