Satt här och tänkte tillbaka på en tid, då jag kom i kontakt med Sussie. Minns inte vem som tog kontakt med vem, men det blev i alla fall att vi bestämde att jag skulle komma och hälsa på. En helg hos henne, med hennes kille, hennes syskon och annat trevligt folk är ett minne blott, men det var en helg jag hade kul i allafall. Av bilderna att döma så var jag några kilo lättare också, för jag såg verkligen GLAD ut. Tillfreds på något vis.

Önskar så att hon och jag bodde lite närmare varann, för jag trivdes verkligen i hennes sällskap. Skulle vilja hälsa på henne ofta. Träffade henne för några år sen, när jag var på Takidas spelning i Linköping, men sen har vi inte setts. Det är lite synd att man alltid är så upptagen så man inte hinner ta sig tid till att träffas. Vill ju träffa deras lilla senaste tillskott. Sussie, jag saknar och tänker på dig ofta. Jag finns här för dig, även om åren går och vi inget pratar. Tur att det finns bloggar så man kan följa varann. :) <3

Jag skulle så gärna vilja vara någons älskling, vara den där speciella kvinnan som någon kommer hem till, som jag kan ge blommor till, som jag kan krypa tätt intill när jag fryser i hjärtat. Jag säger hela tiden att jag "inte" vill gå in i något förhållande, men nu har jag helt sonika nått en punkt då jag känner att singellivet är olidligt. Jag ser folk runtomkring mig som har partners, som är lyckliga & glada. Visst, allt är inte en dans på siden, men jag vill ändå ha det där speciella. Någon att kivas om vilken sida av sängen man ska välja (lite svårt med en nittiosäng dock, men ni förstår hur jag menar), kivas om vad för färger gardinerna i tvrummet ska ha, i vilken stil julkorten ska skrivas.. Ja, ALLT det där längtar jag så innerligt efter. Den längtan gör mig nästan sjuk, inte av sorg men ett styng av avund och svartsjuka känner jag när jag ser hur mysigt alla andra har det..

Man ska inte rusa in i något, för att "alla andra" har det, men jag tror att vi människor inte är skapta för att vara ensamma en längre tid. Vi är flockdjur, vi ska ha partners. Det är så livet ska vara. Det finns någon jag pratar med, men hen har det lite tufft just nu så jag avvaktar. Att vara redo är A och O om man ska kunna satsa på något. Jag vet att hen vill träffa mig, men det får helt enkelt ta den tid det tar. Finns dock någon till jag brinner för att träffa, men avståndet är ett litet problem där dock. Vi mailar och jag följer bloggen personen skriver i så ihärdigt. Lite smått stalkervarning kanske, men jag är helt enkelt addicted till bloggen. Bra grejer skrivs det, bra musik delas det med av & allt annat som gör mig lite smått intresserad av den där mystiska människan. Kanske inte just på ett kärlekssätt, för det går inte att känna något för någon man inte träffat. Vet i allafall att jag inte är sen att ta chansen att träffa personen om tillfälle ges. Du vet det också, S-S. :p

Nu är jag i alla fall i Vaggeryd, ska sitta och varva ner lite och sen cykla till min ena syster för att sitta barnvakt till hennes pojkar en stund, sen ikväll blir det barnvakt till min andra systers döttrar. Jag blev helt ärligt väldigt glad att de frågade om jag ville sitta barnvakt, för jag vill ju verkligen visa att jag finns här för dem, även om jag bor en bit bort. Jag älskar er - hela bunten!

När jag googlade runt lite på iphonen så kom jag in på en sida där man hittade olika recept, helt plötsligt kände jag ett väldans sug efter scones, så ja; ställde mig och fixade i ordning några. Jösses vad gott det smakade. Inte ätit scones (eller gjort det heller sen jag var en sjundeklabbare) *s* Smakade i alla fall förträffligt, så nu kan jag klara mig utan bröd ett par veckor till. Finns några scones här, om någon är sugen på det nån dag. Fryser ner dem, så de finns i gott förvar ;) Drack te gjorde jag med stil också. En fin tekanna som hittad för mig på Kupan i Skillingaryd. Nästan så att jag får tårar i ögonen för hur vacker den kannan är :) 

Godmorgon, alla fina bloggare, följare & ni andra! ♡ 

Sömnen försvann, så sitter vaken och bloggar. Tur att det är Söndag, så man kan sitta uppe en stund med gott samvete. Vet inte alls varför jag vaknade till nu, men somna om kunde jag inte göra i allafall. Har väl något undermedvetet som håller mig vaken, eller så. Jobbigt när det händer, så det är tur i oturen att jag är arbetslös just nu.

Har kommit i kontant med S och hon har det väldigt tufft nu. Hon och hennes ex separerade för inte så länge sedan, och igår - 1 Augusti hämtade hon alla hennes prylar som S hade kvar i sitt hem. Hon nämnde att det var på ett sätt som för mig är fegt och omoget att göra slut på, men vi alla är väl olika. Vill inte lämna ut S för mycket, men jag har lovat att jag ska finnas och lyssna på henne när hon behöver mig. Där finns det en människa med mycket potential och med ett hjärta på rätt sida av kroppen. Till råga på allt tycker jag att hon är väldigt ärlig och det uppskattas mycket.

Tänkt mycket på det där med ex och alla galenskaper man utsätter sig för också. Varför kan man inte glömma allt det där gamla och gå vidare? Det är ju inte så att jag vill ha varken D, J eller D igen - men ändå känns det lite jobbigt att veta att alla gått vidare inte så lång tid efter vårt uppbrott. Har jag varit så lätt att glömma och sluta att älska? Har jag varit en ren sambozilla eftersom alla dragit så fort de fått chansen? Detta hjälper knappt mig att må bättre, att veta att alla andra lyckas med kärleken efter det som en gång var "vi", men sen är jag ju inte den som springer till första bästa heller. Kan helt ärligt säga att mina ex nuvarande partners inte är såna jag trodde att de skulle kunna vara tillsammans med, men skenet kan verkligen bedra. JAG GRÅTER INTE ÖVER ATT HA FÖRLORAT MINA EX TILL MINDRE LYCKADE LOTTADE MÄNNISKOR. Var går gränsen mellan att låta ett ex bli tillsammans med någon man kallade vän en gång i tiden? För mig är det något av en oskriven regel att INTE ta någons ex-partner, även om man ibland kanske känner att man "vill" eller så. S har ju jag besökt i drömmarna och gjort än det ena, än det andra med, men frågan är om det skulle funka i verkligheten. Troligen inte, så tur då att det endast är drömmar.

Känner mig väldigt ensam inatt. Önskar att jag kunnat sova med någon, bara fått hålla om någon, mysa och krypa tätt intill. Inget sex, inget snusk - bara närhet. DET är vad jag önskar mig mest av allt. Att få ha någon att sova med, kramas med, hänga med.. Utan etiketter, utan massa krångel, utan massa "påtvingande falskheter" liksom.. VAR kan man finna en sådan person?

Det ska visst vara en bloggträff i Kristianstad hos Johanna :) Synd att det är en bit att åka och man inte har några cash, annars hade jag definitivt åkt dit :) Vet ej hur många platser som finns kvar, men knappa iväg ett mail till bloggerskan och kolla läget. :)

Nu känns det sådär tungt och för jävligt igen. På något vis så känns det som om jag kommer gå in i den där berömda väggen, för att jag har folk runtomkring mig som rycker och drar i mig. Behandlar mig som en jävla tillflyktsort och som en jävla trasdocka. Jag vill säga till dig att jag inte orkar med ditt egotrippade jag just nu, för det är så mycket annat som står på spel - men i vanlig ordning så är jag feg som satan och skiter i mitt mående och bara låter allt hållas..

En gång i livet har jag verkligen älskat dig, velat umgåtts med dig hela tiden & gjort allt du gjort. Men jag har insett att jag nått till en viss gräns då jag insett att vi kanske inte är så nära varann som förr. Livet har skiljt oss åt och det förstår jag - du har ditt liv och jag har mitt. Jag bör fokusera på min kost, min träning och mitt eget mående just nu - men helt ärligt så tar du all energi från mig. Du hör av dig när DU vill något, du frågar aldrig hur jag MÅR eller hur jag HAFT det. Det är bara DU DU DU för hela slanten. Hur vore det om du svalde ditt ego och brydde dig om nån annan för en gångs skull?

Du kom in i mitt liv som en häftig missilattack, 

allt blev underbart,

det gick några år men allting sprack.

Men det var ditt fel att det gick som det gick,

då jag till slut inte orkade med all skit jag fick.

Men ångesten fortsätter än idag efter så många år,

den kommer aldrig lämna min kropp & jag tror att ingen förstår.

Men att du skulle bli begravd under jorden önskade jag ej,

men tydligen trodde du inte på någon annan utväg eller framtid för dig.

Så du drack en kväll, och gjorde det jag aldrig kommer förlåta.

Ända sen dess, så slutar mitt hjärta & själ inte att gråta.

Lova att ta hand om mina vänner som är där uppe i det blå

så lever jag mitt liv här nere så länge med mina underbara små.

Fick inte gå på din begravningen den där dagen,

satt istället i mitt rum, tårarna rann & kände mig skräckslagen.

För nio år sen försökte jag följa efter dig på samma väg,

för då kände jag att allt var hopplöst & att det var också var min enda flyktväg.

Det hemska du gjorde mot mig var jag nära att göra mot min familj & andra jag kände,

men som tur var så vaknade jag & lovade min mamma att stanna kvar här hos henne.

Det gick så jävla fort, jag hann inte ens säga farväl,

och du lämnade kvar sår som aldrig kommer att läka i min själ.

Hoppas att du nu funnit ro & frid i din andra värld,

så ses vi en vacker dag när det är min tur att ta samma färd.

Du ska ändå veta att jag saknar dig varje dag

men även att varje dag är en kamp & att jag då och då är svag.

Det tog sån tid att komma i balans, att kunna le & känna lycka,

skulle jag våga lita på livet & inte tro att döden allt ifrån mig ska rycka?

Men jag gick vidare, med en stor sorg i min kropp,

Upptäckte att det fanns ett annat liv, fanns en annan väg & nya hopp.

Men jag hoppas att vi en dag kommer att åter igen få träffa varann,

precis som den vackra dagen när vi varandra fann.

Endast den dagen kommer min kropp och själ äntligen få ro.

Då vill jag ge dig en kram & ta farväl av all min oro.

© Dorotea Skoglund, 2015.

Idag fyller en tjej vid namn Emma år. Hon bloggar bra & är en väldigt trevlig människa. Tänkte länka till hennes blogg under detta inlägget för hennes önskan idag är att hennes blogg blir spriden. För att hon fyller år idag så är jag snäll & hjälper henne på traven liten :)

HIPP HIPP, HURRA! Hoppas din dag blir bra, även om vädret är kasst.. HÄR kan ni klicka om ni vill kika in hennes blogg. Bilden nedan har jag lånat från hennes facebook-sida. :)