Hej på er, därute. Var visst ett tag sen jag bloggade, men kan säga att livet verkligen kommit emellan. Har umgåtts mycket med en god vän från gymnasiet, lärt känna en ny vän, gjort ett förevigande med mina systrar, vart på kryssning för att firat min mamma.. Ja, ni ser. Mycket har hänt sen sist. :)

Jag & E har umgåtts rätt friskt, inte många dagar som går emellan våra möten. Hon har sovit över här, vi har festat ihop, shoppat, umgåtts med andra vänner och bara hängt med varann. Lite kul att någon man lärde känna på gymnasiet fortfarande hänger kvar i ens liv. Det trodde jag aldrig. Jag uppskattar dig enormt mycket gums, bara så du vet.

Rätt nyligen har jag lärt känna K, den där snygga fina K. Hon och jag har försökt oss på att geochacha, men det går inte så bra. Dock hittade vi en cacher, även om den fattades. Någon har flyttat på den ^^ Hon har även vart hemma hos mig, sovit över och så. Kul att man lär känna nya vänner. Jag har det skillet fortfarande ;) Man ska vara rädd om det man har, oavsett om det är en ny bekantskap eller en gammal trotjänare.

Har försökt få någon i min omgivning att förstå att hen är betydelsefull, men frågan är om personen tar det till sig. Försöker med alla medel få S att inse att jag vill lära känna hen mer, men man vill ju inte vara som en igel och vara efterhängsen för mycket. Hur ska man gå tillväga?

Min mor har fyllt 50, så vi var iväg på kryssning till Helsingfors. Jag och 11 personer till åkte iväg. Mycket kul att man kan hitta på saker som inte kostar multum, speciellt om det är så att man ska fira ens älskade mamma. Hon fick sig en resa hon sent kommer glömma, och det är ju kanske meningen. Tack för att jag fick vara med & föreviga din 50:e födelsedag. ♡

Jag har även blivit moster för femte gången också, En perfekt liten skapelse, denna lilla Oliwer. Mycket lik sina bröder, liten och gudomlig. Dock är lillen förkyld nu så det gör lite ont i moster-hjärtat att han har svårt att andas när han är så täppt. Krya på dig, vackra pojk! 

Jag & mina systrar gjorde något som så många säkert gjort, men detta var lite speciellt eftersom en av mina systrar inte gjort det tidigare. Detta var hennes första gång, så det var ett privilegie att få ta del av detta. Vi har tatuerat oss - mina älskade systrar & jag. Hela konceptet är något av det vackraste för mig, för det betyder att vi är lite närmare varann nu, om man nu kan komma närmare varann än vad vi redan är. Tatueringen är mycket fin, läker fint & det kickade igång ännu ett rus i kroppen. Jag vill haaaaaaa mer! ♡ Jag älskar er!

Jag såg en artikel i en grupp på Facebook, som jag bara var tvungen att läsa. Den gjorde mig väldigt sorgsen, men ändå väldigt glad. Hon som är med i artikeln har en sån livsglädje som jag inte ofta stöter på. Hon är sjuk, men hon låter inte hennes sjukdom stoppa henne. Att hon lever, även om sjukdomen härjar i hennes kropp; det ger mig en väldigt stor känsla att hon är ostoppbar. För mig är hon en hjälte, en otrolig & underbar människa! Marianne, all kärlek & respekt till dig. Jag tycker att ni ska läsa denna artikeln; och det kan ni göra H Ä R .

Bilden tillhör artikeln, så den är lånad därifrån. 

Då är det Lördag idag då. Relativt nyvaken, men en smörgås har slunkit ner. Sitter på soffan & hör Takida i bakgrunden och ser på när himlen färgas mer grå. Ska slappa och ta det lugnt fram tills ikväll, då jag, mina systrar och några till ska till stan & äta på Taste of Beirut. Min syster fyller år snart, så det blir typ födelsedagsmiddag :) Ska bli spännande att äta där, för jag visste inte ens att det fanns ett sånt ställe i Jönköping. Ska bli kul i alla fall. Uppdaterar mer efter middagen :)

Jag kan med ärlighet säga att jag längtar efter mitt krypin när jag är borta hemifrån, även om det bara är några enstaka mil som det är mellan mitt hem och min mammas. Förstår inte hur det blivit så att jag blivit så hemmakär, men det är väl så. Man kommer till en viss punkt i livet då man bara vill sitta hemma. Göra vad man själv vill utan att tänka på någon annan. Jag trivs här hemma hos mamma, men jag älskar när jag får komma hem och bara vara för mig själv.

Mamma, bror och O gick iväg till en vän, men jag kände att jag bara ville stanna kvar här. Blogga lite, se på film, bara vara ensam helt enkelt en stund. Drack ett glas vin innan, men det tog nästan två timmar att få ner det. Inte gott att dricka något om man inte är upplagd för det alls, känner jag.

Vad hittar ni på ikväll, kära läsare?

Nu befinner jag mig i Vaggeryd, hos min mamma. Bror min hämtade upp mig efter hans jobb, så jag packade in mina pinaler och mig själv och så for vi iväg. Har typ suttit på samma stol sen kl 19, med undantag för toalettbesök och lite smörgås emellan. Jag har suttit och målat lite, i en av de där populära mindfuelness-böckerna. Mycket rogivande att sitta och låta sig själv fara in bland färger och tankar, medan man har avlägsna knappningar av brors dator och teven som står på.. Brukar ni, kära läsare - måla? :)

Min fobi som är rädsla för spindlar, har jag haft så länge jag kan minnas, men jag ska ta och berätta för er varför jag är så djävulskt rädd. Jag och min familj var ute på landet hos forna bekanta när jag kanske gick i fjärde klass eller så. Ni vet sånt där lantställe med kossor, miljoner flugor och andra kryp. En tidig morgon när jag låg och sov, men började vakna till - hörde jag någon som kom in i rummet. Något placerades försiktigt på mitt ansikte. Och det var en sån där leksaksspindel. Minns inte alls vem som gjorde det eller varför, men efter den gången så är jag fruktansvärt rädd för spindlar. Hur små de än må vara så önskar jag att fanskapena kunde typ utplånas.

Jag tycker inte om att de finns alls, men jag försöker leva så normalt som det går. Dock så försöker jag att fokusera min blick på något helt annat om jag mot förmodan snabbt skulle märka av en spindel, allt för att inte känna varenda hårstrå resa sig. Jag bor i ett gammalt hus med tre våningar och vid porten hänger det alltid spindlar, både från tak & väggar. Försöker kvickt ta tag i dörren och rusa in genom den för att slippa känna ångesten när jag vet att spindlarna är endast centimeter ifrån mig. Många säger att man lär sig att "gilla" sin fobi, men det gäller absolut inte mig.

Jag skulle aldrig i mitt liv kunna vara med på program som fear factor där de slänger ner dig i en kista och släpper ner håriga äckliga spindlar. Nej, min fobi kommer aldrig försvinna; oavsett hur mycket jag än önskar att det kunde göra det. Det mest negativa med min fobi är väl att jag inte vågar vistas på ställen där jag vet att de finns. Typ källare eller andra fuktiga utrymmen. Att känna sig handlingsförlamad är inget jag strävar efter, men jag blir helt paralyserad när jag ser en spindel springa över golvet / taket / väggen. Hur fan kan de vara så snabba?!

Ingen i min närhet förstår hur jag har det, för de tycker jag är mest löjlig. Men det är inte löjligt att vara rädd för något. Ingen i min omkrets är rädd för spindlar vad jag vet, men de har väl antagligen andra fobier. Har inte gjort något för att komma över rädslan, för det skulle inte funka. I alla fall inget humbug som psykos eller sånt skit. Och att låta en spindel klättra på mig skulle aldrig falla mig in. Aldrig!

Jag är helt medveten om att jag är rädd för spindlar, men det ger ingen annan människa rätt att håna mig eller ens föreslå dumheter som att hålla i dem eller så. Nej, låt mig ha min fobi ifred, inte fan är jag där och tvingar dig att komma över din rädsla!

Hårresande hälsningar, från mig till er.

Ett tag sen jag bloggade nu, men det har sina förklaringar. Dock hoppas jag att jag är på banan igen & bloggar minst ett inlägg om dagen i alla fall. Vill ju så gärna få igång denna blogg-karusellen igen, så jag får helt enkelt skärpa mig. :) 

Just nu sitter jag här, nyduschad och fräsch. Ska strax lägga mig - igen, för att sova. Har sovit massor sen jag kom hem från mamma, men det kan bero på att jag frusit massor. Känt mig hängig typ. Har i allafall pysslat ihop två tavlor, som jag nog ska lotta ut på Instagram, eller om jag behåller dem själv ~ inte bestämt mig ännu. Blev nöjd med dem i allafall.

Nätterna är mörka och kalla nu, vilket jag tycker är tråkigt. Det är ensamt i sängen & singellivet börjar bli tråkigt. Vill ha någon att krypa intill när det blåser kossor utanför mina fönster, eller när snögubbarnas morotsnäsor lyser sådär ihärdigt hos grannfamiljen. It's sucks to be single. Change it?!

Happ. Nu är det tomt i huvudet igen. Så jag säger väl godnatt. Sweet dreams.

Jag kom ut som bisexuell 2004. Har levt i tron om att det är det enda rätta. Nu på senare år har jag dock insett att så inte är fallet. Jag har haft ett gäng funderingar på varför mina förhållanden med män inte håller, varför det känns olustigt att kyssa dem, varför jag är allmänt ointresserad av vad de har att erbjuda. Hade en fas då jag "trodde" att jag helt enkelt var trött på att expojkvännen/erna tog på mig, men nu, massor med år efter har jag insett att jag helt enkelt inte är intresserad. Alls. Jag är homosexuell. Det känns skönt att ha det nedskrivet, även om det är så pass offentligt som här; men det är sanningen. Jag kunde aldrig tro att jag skulle våga lämna ut mig såhär på detta viset, men så är nu fallet.

Jag har vart tillsammans med en tjej för många herrans år sen och sen har jag haft kontakt med någon, som betydde mycket. Dock är vår vänskap slut. Hon valde att välja någon annan. Det kom som en käftsmäll, men efter incidenten mellan mig och henne så har jag blivit lite starkare. Lite tryggare. Jag är 31 år och detta känns som en frihet att kunna berätta detta. Dock vet jag inte hur jag ska kunna berätta för min mamma och min resterande familj. Det var jobbigt då, för 11 år sen, tror det blir ännu jobbigare nu.

Min mamma vet nu, att jag är into girls. Hon sa att hon älskar mig oavsett vilken läggning jag har, men man är ju ändå rätt nervös när man ska komma ut med något sånt här. Var orolig att mamma skulle stöta bort mig och så, men det blev jag inte. Mina syskon har vetat ett tag. Har lovat min familj att bete mig som folk om jag tar med nån tjej hem nån gång. Nu slipper jag smyga med detta & det är en enorm befrielse. ♡