Äntligen hemma igen. Sovit borta hela helgen, från Fredag till Lördag hos min älskade mamma & från Lördag till Söndag i Hyltebruk hos Tessan och hennes familj. Var i Ljungby igår och dansade lite på Harrys och sen innan dess var vi och knallade runt och kikade och så. Rätt rund under fötterna var jag i alla fall, för jag drack vin innan vi for iväg som om jag aldrig skulle få se morgondagen. Glada i hågen, berusade och lyckliga gav vi oss av.. I morse när jag vaknade hade jag ont i håret, så det var väldans lyckat igår.. (tål absolut inte mycket i alkoholväg, höhö)

Dock är det slut med alkohol nu ett bra tag till, dags att ta tag i vikten igen och skärpa till mig. Ska börja räkna kalorier igen och promenera oftare än vad jag gjort på några veckor. Väntar ju på en operation angående ett bråck jag har, så det är ju en morot till att fortsätta kämpa med vikten. Slut med kolhydrater och sånt igen, hello lifesum;) Finns det någon som vill promenera med mig så hojta till :)

Pratade med S igår också. Chattade med henne på facebook men fick hennes nummer sen och då samlade jag mod till att våga ringa henne. Och det gjorde jag. Minns inte hur länge vi pratade eller så, men jag minns rösten.. *myser* Ofattbart.. Jag skulle vilja ringa henne igen, men jag vet inte om jag vågar.. :'(

Bläckfisken på bilden nedan fick jag idag av Linneá. Mycket söt :) Min lyckoamulett som jag alltid ska bära med mig :) Tack snälla, för denna fina! <3

Ha en bra fortsatt Söndag, så hörs vi igen. På återseende! :)

Då är det Fredag igen. Dock är jag grymt uttråkad idag, och dagen har knappt inte ens börjat än. Hur ska detta gå, alltså? Folk runtomkring mig kommer hitta på roliga saker för de har PENGAR, medan jag, fattig som en kyrkråtta får sitta hemma & glo. Enda sällskapet idag är väl den där harkranken på mitt insektsnät i köksfönstret som äcklar sig med sina långa ben. Vilket spännande liv jag har idag. NOT!

Jag hade gjort vad som helst för att fått umgåtts med S, gjort det hon gjort, ätit det hon ätit, druckit det hon druckit.. You got the picture.. Det är för jävla konstigt att jag ens tänker sådär, för vi har ju liksom inte setts.. Hon bor någon annanstans och jag här.. Well, den dagen jag kommer få chans till att träffa henne kommer nog vara den allra bästa dagen i mitt liv, för något med henne trollbinder mig.. Svårt att förklara, men så är det.. Läser du detta S, bli inte rädd :d

Jag vet inte vad jag vill med något, men jag tror att jag börjar se ett avlägset ljus därborta i tunneln.. Vill inte sätta etiketter på allt, men jag tror att jag börjar veta vart i livet jag står.. Bättre sent än aldrig, right? Hoppas att detta kommer lösa sig till det bättre bara.. Det är något av det högsta jag önskar..

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag varit intresserad av detta med svenska mord som skett, hur makabert det än kan låta. Mitt intresse började 1995, då jag gick i mellanstadiet & skolan jag gick på fick besök av två föräldrar som mist sin son i en attack av nazism. Hur kan man vara så kallblodig och mörda en oskyldig människa på det viset? Minnet av honom kommer alltid finnas kvar, för det dyker upp saker och artiklar om honom med jämna mellanrum i samband med andra dåd som skett. John, jag kommer alltid minnas dig - troligen resten av Sverige också.

Mordet på John Hron är alltså inget jag kommer glömma i första hand. Att en kille med hela livet framför sig blev detta grymma öde till mötes är mig obegripligt. Allt för att han ville hjälpa sin vän, som satt fast med nynazisterna på land. Han simmade in till land igen, men väl där så fick han åtskilliga sparkar i huvudet och misshandlades till medvetslöshet. Han levde då de slängde honom i vattnet, enligt vittnesmålet. Jag tycker att straffen för detta var grymt lågt, en av dessa grabbar fick 4 månaders fängelse! Fatta bara 4 månader; hur sjukt är inte rättssystemet i vårt land?! 

Jag har läst mycket om Arboga-mordet på de två små barnen, som hamnade i skottlinjen av en galen tyskas idioti. Allt pga svartsjuka. Är folk verkligen så brutala att de dödar små barn för att komma åt mamma och pappan i familjen? Jag googlade mycket om detta då jag läst boken (två gånger på raken), för att bli lite klokare på tyskans synsätt. Jag var rädd för vilka bilder som skulle kunna dyka upp på min dataskärm, men som "tur" var så fick man inte se några bilder som skulle gett men för livet. Hur kan man ens vara så kall och inte ens visa ett tillstymmelse till ånger när man utfört ett dåd som detta? Jag tycker att det inte är okej att inte kunna tygla sin svartsjuka om man "planerar" att ändra två barns livsöden. Fy. LÄSTIPS : (Varför gråter inte Emma?; Emma Jangestig & Magnus Wennerholm)

Ett annat fall jag intresserat mig utav är fallet Bobby. Den lilla killen som miste livet för att hans föräldrar var iskalla och känslokalla. Lilla Bobby fick ligga i snön helt naken och få snö skyfflad över sig, bli slagen med träpinnar - mycket mer än såhär råkade han ut för, men mår illa av det så håller mig vid detta. Bobby hittades död i sin säng sades det, av att ha dött av sina egna spyor. Paret bodde i Malmbäck, men de kunde antagligen inte låta honom bli funnen där, så han släpptes ner i Lovsjön, som inte ligger så långt ifrån min ort. Man blir lite rädd när man hör och läser sånt här, vart är världen på väg egentligen? Bobby föddes 1995 & dog 2006 .LÄSTIPS : (Dit drömmar färdas för att dö; Mattias Ivarsson)

Idag har jag städat & tvättat. Solen har visat sig hela dagen, värmen har vart olidlig och törsten har inte släckts hur mycket vatten jag än druckit. Men nu när det är kväll så är det svalt och skönt. Jag och E tog varsin glass på Honeycomb i Jönköping innan. Jösses vad den slank ner kvickt. Inte alls svåräten, haha. Kommer köpa glass där igen, men endast en gång i månaden, rätt dyrt tyvärr. :(

Visst ser det gott ut? Lite vaniljglass, lite chokladglass, två jordgubbar och lite lakristströssel. Nom nom, det satt som ett smäck :)

Här sitter hon & njuter av sin glass. Söta E. <3

Ut över Munksjön satt vi och spanade också. Mysigt värre!

Hur långt kan man egentligen gå i detta med dejting? Måste man bete sig som ett barn när allt inte går ens väg? Detta är antagligen vad som skett här, för nu har denna mannen anmält Mötesplatsen för att KVINNORNA NOBBAT HONOM. Haha, patetiskt. Detta är väldigt löjligt tycker jag, för det är vuxna människor där inne. Man bör inte agera sandlåde-nivå-aktigt alltså, Hur långt kan vissa gå?! HÄR finns artikeln, om någon är intresserad. Jag blev bara förbaskat irriterad!

Angående bilden, den har jag trixat med en del för att man inte ska känna igen Malena alltför väl, av integritetsskäl. Sen är artikeln inte skriven av mig, utav antagligen av Johan Dirfors som fotograferade.

"Det senaste året har det skrivits dagligen om tiggarna i Göteborg, både i media och på Facebook. Skriverierna har blivit alltmer aggressiva, man kan idag läsa hur svenskar försöker att hota, skada eller till och med mörda dessa stackars människor. Jag tänker mig tillbaka till skollektionerna om Tyskland under 30-talet, där jag förvånat frågade varför ingen gjorde något för att stoppa de hemska trakasserierna och våldet mot judarna och romerna som ledde fram till vår tids mest pinsamma händelse. Jag undrar exakt samma sak idag.

Det här är Malena. Hon kom fram till mig när jag fotograferade något oviktigt på Centralstationen och frågade om jag hade lite pengar över. Modern som jag är hade jag inte en enda kontant krona i fickan. Men jag har ett kort, så jag frågade vad hon skulle köpa med pengarna. - Välling. Till mina barn.

Vi började promenera bredvid varandra till Hemköp, pratandes under tiden. Hon förklarade hur hon, hennes man och deras två barn bodde bland flera dussin andra tiggare i tält på bangården bakom Centralstationen, hur hon hade flytt Bulgarien på grund av förtryck, fattigdom och bristen på jobb, hur hon i Sverige fått ta emot spottloskor och medvetet bortsparkade pengakoppar. Trots det minst sagt kyliga mottagande som ett smutsigt boskap hon fick - och fortfarande får - i Sverige, var hon glad över att vara här. Malena tvekade när vi kom fram till Hemköp och vågade inte följa med in. Jag lyckades övertala henne, hon var ju med mig, hon var ju i Sverige. Hon hade all rätt att gå in på Hemköp. Vi köpte ett par paket torrvälling och några energibars medan vi fick fler blickar på oss än när jag spelade live på ett fullsatt Sticky Fingers. När vi gick tillbaka mot Centralen frågade jag om jag fick ta hennes porträtt.

Hon sa ja. Det här är Malena. Det här är ett avanonymiserat ansikte på en av alla de människor som vi älskar att hata. Som vi trakasserar och kallar slödder. Som vi vill skicka tillbaka in i förtrycket och fattigdomen igen. Det är inte bara inhumant utan även jävligt snålt. Vi har pengar nog i Sverige för att hjälpa dem. Du har pengar nog i Sverige att hjälpa dem."

Foto : Johan Dirfors

- UR MIN SYNVINKEL

Måste dock tillägga att den "fula" sidan av detta inte syns, de sitter utanför sjukhus där folk är SJUKA och tigger. (finns utanför Ryhov). När man går förbi och inte ger dem ett ögonkast så gapar det något antagligen elakt på sitt språk, det har hänt mig varje gång jag går förbi vid Netto i Juneporten. De må vara fattiga, men hur vore det om de kunde behärska sig och tänka på att BEHANDLA folk med respekt? Jag förstår att folk kanske tycker jag är dum i huvudet som skriver om detta, men det är ett stort problem vi har. De sitter överallt, men när de sitter utanför sjukhus så har det gått för långt. Man måste väl kunna få ha en fristad någonstans, där de inte sitter? Jag är varken rasist, nazist eller något annat, men jag känner att jag bör få lov att yttra jag mig. Undra hur mycket pengar jag hade fått om jag suttit utanför Netto, utanför lokala sjukhuset, utanför Hemköp-Willys-Ica.. Inte ett skit antagligen för jag har inte 40 ungar i mitt hemland att föda, jag har kläder, jag har boende och mat på bordet.. Nä, nu har det gått för långt faktiskt.. Angående bilden, den har jag trixat med en del för att man inte ska känna igen Malena alltför väl, av integritetsskäl. Sen är artikeln inte skriven av mig, utav antagligen Johan Dirfors som fotograferade. 

Mitt Lejon väckte mig & ville ta lite selfies med mig, så fick helt enkelt gnugga sömnen ur de blå & göra Lejon till viljes. Nu kanske inte han väcker mig på 30 år till, så man får lite egentid och slipper ha honom i hasorna jämt :p

Jag har kommit in i en period i mitt liv då jag helt ärligt inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill än det ena, än det andra, men kommer för fan aldrig till skott. Jag vill bli kär på nytt. Jag vill skaffa ett jobb eller en utbildning. Jag vill känna mig OMTYCKT och ÄLSKAD.

Jag vill inte flytta egentligen, men skulle utan tvekan dra härifrån bara jag slipper allt jobbigt som trasslar till sig. Jag har helt enkelt insett att det kanske är dags att röra på sig om ett tag igen, och då lite längre bort än dessa jävla femtioskyltar i min ort. OM jag ändå kunde få åka bort ett tag, kunna vistas med någon som inte behandlar mig som en jävla piga eller som skriker på mig för minsta lilla. Komma bort och bli omhändertagen, berörd och kramad på. Gnäll, gnäll, gnäll! Helvete. Hela dagen har vart upp och ner, enorma känslostormar som jag inte har en aning om var de kommer ifrån. Jag har helt enkelt insett att jag MÅSTE lära mig att stå upp för mig själv, utan en massa skit från mina så kallade vänner.

Att jag aldrig lär mig att inte ge hela näven när någon vill gripa tag i mig, utan ett finger i taget. Det har vart för mycket intriger nu igen, för mycket av folk och för mycket av precis allt. Det märks på min kropp att jag inte mår redigt bra. Nästan så att jag inte ens bryr mig om att kamma håret..