Idag pratade jag med Maria i telefon. Var ett tag sen sist, men där känns det också som om tiden står stilla. Kan gå år utan ett enda livstecken, men det är alltid som det var sist vi talades vid. Jag saknar dig! Massor. Att det är så länge sen vi sågs gör lite ont i mig, för jag önskar ibland att det vore som förr - då du bara var några dörrar bort. Önskar att vi kunde återuppleva kollektiv-boendet vi hade på skolan. Det hade vart mycket trevligt.

Pratat med fina A lite ikväll också. Hon förklarar saker för mig som alla andra också gjort, men ansåg att detta är mitt misstag att göra. Kommer säkerligen ångra att jag väntat så länge på den där människan, men jag behöver sukta & tråna lite till, för att sedan falla i gråt igen, och sedan komma på fötter. Sjukt att man inte lär sig om man inte blir sårad gång på gång. Jag är SÅRAD för att personen detta kretsar kring inte vågar släppa in mig för att han är SÅRAD. Hur ska vi någonsin gå vidare från detta om han inte vågar släppa mig inpå livet? Åtminstone ge mig ett tecken på att han INTE är intresserad. Fan vad det hade hjälpt mig massor. En enda ond cirkel detta. D - släpp på dina hämningar & låt mig få komma dig nära.

Har sökt jobb & läst lite om utbildningar i Halmstad-regionen idag. Känner lite som att det kanske är dags att förflytta sig igen. Mycket blir nog bättre om jag får börja om på nytt där ingen känner mig. Jag intalar mig det i alla fall. Jag har inget som håller mig kvar här. Det finns mycket här som påminner om alla föredettingar, och jag vill kunna gå omkring på gatorna här utan att påminnas om än det ena, än det andra. Flyttar jag så finns det alltid förbindelser för att hälsa på mina vänner & min familj.