Nu har jag gjort en julklapp till min ena systerson. Det är inte redigt färdigt ännu, men på god väg. Ska göra fyra likadana till, men med olika namn & olika motiv. Jag tycker det är roligare att ge bort något man gjort själv, än att man köper en massa som har noll värde. Jag tycker att det man knåpat ihop själv är mer värdefullt än något man köper.

Dessa två ska fixas ihop på en bit papper och sen ramas in. Därefter är det färdigt :) Vad tycks, än så länge?

Har även gjort ett gäng bläckfiskar och hjärtan som ska vara till försäljning. Ska stå i en lokal i Jönköping i slutet på November. Kika in där, vettja! Kanske finns något ni vill köpa av antingen mig eller någon annan :)

Hej på er, därute. Var visst ett tag sen jag bloggade, men kan säga att livet verkligen kommit emellan. Har umgåtts mycket med en god vän från gymnasiet, lärt känna en ny vän, gjort ett förevigande med mina systrar, vart på kryssning för att firat min mamma.. Ja, ni ser. Mycket har hänt sen sist. :)

Jag & E har umgåtts rätt friskt, inte många dagar som går emellan våra möten. Hon har sovit över här, vi har festat ihop, shoppat, umgåtts med andra vänner och bara hängt med varann. Lite kul att någon man lärde känna på gymnasiet fortfarande hänger kvar i ens liv. Det trodde jag aldrig. Jag uppskattar dig enormt mycket gums, bara så du vet.

Rätt nyligen har jag lärt känna K, den där snygga fina K. Hon och jag har försökt oss på att geochacha, men det går inte så bra. Dock hittade vi en cacher, även om den fattades. Någon har flyttat på den ^^ Hon har även vart hemma hos mig, sovit över och så. Kul att man lär känna nya vänner. Jag har det skillet fortfarande ;) Man ska vara rädd om det man har, oavsett om det är en ny bekantskap eller en gammal trotjänare.

Har försökt få någon i min omgivning att förstå att hen är betydelsefull, men frågan är om personen tar det till sig. Försöker med alla medel få S att inse att jag vill lära känna hen mer, men man vill ju inte vara som en igel och vara efterhängsen för mycket. Hur ska man gå tillväga?

Min mor har fyllt 50, så vi var iväg på kryssning till Helsingfors. Jag och 11 personer till åkte iväg. Mycket kul att man kan hitta på saker som inte kostar multum, speciellt om det är så att man ska fira ens älskade mamma. Hon fick sig en resa hon sent kommer glömma, och det är ju kanske meningen. Tack för att jag fick vara med & föreviga din 50:e födelsedag. ♡

Jag har även blivit moster för femte gången också, En perfekt liten skapelse, denna lilla Oliwer. Mycket lik sina bröder, liten och gudomlig. Dock är lillen förkyld nu så det gör lite ont i moster-hjärtat att han har svårt att andas när han är så täppt. Krya på dig, vackra pojk! 

Jag & mina systrar gjorde något som så många säkert gjort, men detta var lite speciellt eftersom en av mina systrar inte gjort det tidigare. Detta var hennes första gång, så det var ett privilegie att få ta del av detta. Vi har tatuerat oss - mina älskade systrar & jag. Hela konceptet är något av det vackraste för mig, för det betyder att vi är lite närmare varann nu, om man nu kan komma närmare varann än vad vi redan är. Tatueringen är mycket fin, läker fint & det kickade igång ännu ett rus i kroppen. Jag vill haaaaaaa mer! ♡ Jag älskar er!

Ända sen jag var liten har jag alltid varit modell större. Dock inte de första 5 åren av mitt liv, utan det började när jag började skolan. Jag vet inte riktigt vad det berodde på att jag ökade i vikt så radikalt, men jag kan säga att jag alltid älskat mat. Speciellt bröd. Som liten visste jag ju inte att det var mycket socker och en herrans massa kolhydrater i det, bad alltid mamma ge mig bröd till frukost - men hade kunnat äta bröd både till lunch, middag och kvällsmat också.

När jag var ledsen så tröståt jag massor. Det kunde vara allt från en chokladbit som twix till chips och sånt där. Väldigt sällan var det mat jag tröstade mig med, men det hände säkerligen någon gång det också. Jag reflekterade väldigt sällan över mitt yttre när jag var barn, men omgivningen gjorde med stor sannolikhet det. Klasskompisarna stirrade, skolsköterskan sneglade och bad mig äta Xenical, men inte minst min familj. De har aldrig dömt mig, men jag tror nog att de skämdes lite för att jag var så kraftig. Vem skulle vilja ha ett syskon som väger 40 kg mer? Vem vill ha ett barn som bara proppar i sig godis och skit när man mår dåligt? INGEN. I allafall sa min hjärna det många gånger att jag var oönskad. När jag skulle väga mig i skolan så suckade vågen bara. Och jag fick världens ångest. Vilken 12-åring vill väga över 90 kg? Jag hade ingen egen talan på den tiden, så mamma fick bestämma vad som skulle ske. Och jag tackar henne för det, för om jag ökat mer i vikt så hade jag säkerligen inte överlevt min barndom.

Testade en hel del viktrelaterade mediciner och dylikt, men inte många funkade en längre tid. Det enda preparat jag minns som gav effekt var Xenical. Åt man för mycket fett så kom det ur kroppen, så man passade sig för att ösa på med smör på mackan, undvika att äta för mycket feta såser, eller minska på ostskivorna. Alla fett-relaterade maträtter var ju inget att sukta efter, hade väl skitit på mig om jag ens försökte.

När jag kom upp i tonåren så var jag fortfarande rätt stor. Men jag var den mest osynligaste människan på jorden. Jag försökte göra mig så liten som möjligt för att slippa höra alla dessa glåpord som jag fått kastat efter mig så länge jag kan minnas. "fetto" "feta gris" "flötboll". Sånt är inget kul att höra. Hela skolgången var jag den som aldrig syntes eller hördes, för jag ville verkligen inte utmärka mig. Självkänslan var så långt nere i avgrunden och krälade så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Trodde dock att det skulle förändras i högstadiet, men det blev ännu värre. Inga verbala glåpord fick jag höra så ofta, men handlingar gör minst lika ont det.

2009 fick jag kontakt med en läkare på Värnamo Sjukhus. Skulle på en vikt / längd-kontroll och ett flertal prover. Jag hade skrivit en egenremiss för en Gastric bypass något år innan, så när jag fick kallelsen till Värnamo var jag så nervös så jag trodde jag skulle dö. Fick träffa narkosläkare och än den ena, än den andra. Till slut gav han mig ett ultimatum : "Vill du leva eller vill du dö?" Jag blev helt ställd, men började gråta, minns jag. Jag ville ju absolut inte dö. Efter den träffen med läkaren väntade jag så ihärdigt på att få en kallelse till operationen. Och den kom. Tror det var i slutet på September 2010 som den dök ner i brevlådan. Stod utförligt vad jag skulle göra inför en kommande operation och så. Började med mina pulversoppor, åt dem även om det växte i munnen. Ca 1,5 månad senare; November 2010 rullades jag in för operation. Jag var nervös, rädd för att aldrig vakna igen, rädd för att det var sista gången jag skulle få se mina syskon, utan att ens ha fått säga hejdå. Dock överlevde jag. Tur var väl det.

Det var då mitt nya liv började. De tre första åren gick bra, jag rasade i vikt och var väldigt lycklig. Hade ont i början efter operationen, men jag fick starka värktabletter med mig hem. En sårinfektion, enorma smärtor och drygt 5 år senare är jag här var jag är idag. Gick ner 54 kg under de första åren, men sen började jag må dåligt. Ångest, depression och massor med personliga bekymmer gjorde att jag ökade i vikt. Idag är jag starkare än förut, så är på god väg neråt igen. Har satt delmål för att nå mitt ideal-mål. Kommer nå dit så småningom, men det är inget jag tänker stressa fram. Jag rör på mig, jag äter regelbundet, jag räknar kalorier. Jag har inget att vara missnöjd över, för jag går neråt hela tiden. Även om det bara är 0,7 kg så är det ju alltid något.

Jag tycker att det är viktigt att diskutera såna här viktiga ämnen, för det kanske finns någon vän därute som mår fruktansvärt dåligt men som inte vågar yttra sig. Hon är kanske rädd för att bli kallad fet. Han kanske är rädd för att han aldrig kommer få ett förhållande för han är rädd för vad de ska tycka om hans utseende. Jag har alltid varit rädd för att inte ha dugit till, men jag vet innerst inne att jag är minst lika viktig som vem som helst. Jag slåss för mig och för min vikts skull, men det ger ingen annan rätt att påpeka mitt utseende.

Ska tacka för mig, denna gång ; men en sak till: Fet och het - jotack, jag vet!

Ja, dra på trissor - jag är back on track med mitt pysslande. Har haft nära och kära som samlat massor med burkflärpar åt mig, så nu har jag börjat göra nånting av dem. Och än så länge har det blivit fyra armband och tre par örhängen. Kolla in bilden nedan, coolt va? :)

Jag ska stå & sälja mina hantverk på en hantverks-grej i November, så tid finns till att pyssla mera. Har mycket inspiration just nu så det gäller att beakta den :) Om någon här inne är intresserad av att köpa något så kommentera något inlägg. :]

Jag såg en artikel i en grupp på Facebook, som jag bara var tvungen att läsa. Den gjorde mig väldigt sorgsen, men ändå väldigt glad. Hon som är med i artikeln har en sån livsglädje som jag inte ofta stöter på. Hon är sjuk, men hon låter inte hennes sjukdom stoppa henne. Att hon lever, även om sjukdomen härjar i hennes kropp; det ger mig en väldigt stor känsla att hon är ostoppbar. För mig är hon en hjälte, en otrolig & underbar människa! Marianne, all kärlek & respekt till dig. Jag tycker att ni ska läsa denna artikeln; och det kan ni göra H Ä R .

Bilden tillhör artikeln, så den är lånad därifrån. 

Då är det Lördag idag då. Relativt nyvaken, men en smörgås har slunkit ner. Sitter på soffan & hör Takida i bakgrunden och ser på när himlen färgas mer grå. Ska slappa och ta det lugnt fram tills ikväll, då jag, mina systrar och några till ska till stan & äta på Taste of Beirut. Min syster fyller år snart, så det blir typ födelsedagsmiddag :) Ska bli spännande att äta där, för jag visste inte ens att det fanns ett sånt ställe i Jönköping. Ska bli kul i alla fall. Uppdaterar mer efter middagen :)

Jag kan med ärlighet säga att jag längtar efter mitt krypin när jag är borta hemifrån, även om det bara är några enstaka mil som det är mellan mitt hem och min mammas. Förstår inte hur det blivit så att jag blivit så hemmakär, men det är väl så. Man kommer till en viss punkt i livet då man bara vill sitta hemma. Göra vad man själv vill utan att tänka på någon annan. Jag trivs här hemma hos mamma, men jag älskar när jag får komma hem och bara vara för mig själv.

Mamma, bror och O gick iväg till en vän, men jag kände att jag bara ville stanna kvar här. Blogga lite, se på film, bara vara ensam helt enkelt en stund. Drack ett glas vin innan, men det tog nästan två timmar att få ner det. Inte gott att dricka något om man inte är upplagd för det alls, känner jag.

Vad hittar ni på ikväll, kära läsare?

Nu befinner jag mig i Vaggeryd, hos min mamma. Bror min hämtade upp mig efter hans jobb, så jag packade in mina pinaler och mig själv och så for vi iväg. Har typ suttit på samma stol sen kl 19, med undantag för toalettbesök och lite smörgås emellan. Jag har suttit och målat lite, i en av de där populära mindfuelness-böckerna. Mycket rogivande att sitta och låta sig själv fara in bland färger och tankar, medan man har avlägsna knappningar av brors dator och teven som står på.. Brukar ni, kära läsare - måla? :)