Ända sen jag var liten har jag alltid varit modell större. Dock inte de första 5 åren av mitt liv, utan det började när jag började skolan. Jag vet inte riktigt vad det berodde på att jag ökade i vikt så radikalt, men jag kan säga att jag alltid älskat mat. Speciellt bröd. Som liten visste jag ju inte att det var mycket socker och en herrans massa kolhydrater i det, bad alltid mamma ge mig bröd till frukost - men hade kunnat äta bröd både till lunch, middag och kvällsmat också.

När jag var ledsen så tröståt jag massor. Det kunde vara allt från en chokladbit som twix till chips och sånt där. Väldigt sällan var det mat jag tröstade mig med, men det hände säkerligen någon gång det också. Jag reflekterade väldigt sällan över mitt yttre när jag var barn, men omgivningen gjorde med stor sannolikhet det. Klasskompisarna stirrade, skolsköterskan sneglade och bad mig äta Xenical, men inte minst min familj. De har aldrig dömt mig, men jag tror nog att de skämdes lite för att jag var så kraftig. Vem skulle vilja ha ett syskon som väger 40 kg mer? Vem vill ha ett barn som bara proppar i sig godis och skit när man mår dåligt? INGEN. I allafall sa min hjärna det många gånger att jag var oönskad. När jag skulle väga mig i skolan så suckade vågen bara. Och jag fick världens ångest. Vilken 12-åring vill väga över 90 kg? Jag hade ingen egen talan på den tiden, så mamma fick bestämma vad som skulle ske. Och jag tackar henne för det, för om jag ökat mer i vikt så hade jag säkerligen inte överlevt min barndom.

Testade en hel del viktrelaterade mediciner och dylikt, men inte många funkade en längre tid. Det enda preparat jag minns som gav effekt var Xenical. Åt man för mycket fett så kom det ur kroppen, så man passade sig för att ösa på med smör på mackan, undvika att äta för mycket feta såser, eller minska på ostskivorna. Alla fett-relaterade maträtter var ju inget att sukta efter, hade väl skitit på mig om jag ens försökte.

När jag kom upp i tonåren så var jag fortfarande rätt stor. Men jag var den mest osynligaste människan på jorden. Jag försökte göra mig så liten som möjligt för att slippa höra alla dessa glåpord som jag fått kastat efter mig så länge jag kan minnas. "fetto" "feta gris" "flötboll". Sånt är inget kul att höra. Hela skolgången var jag den som aldrig syntes eller hördes, för jag ville verkligen inte utmärka mig. Självkänslan var så långt nere i avgrunden och krälade så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Trodde dock att det skulle förändras i högstadiet, men det blev ännu värre. Inga verbala glåpord fick jag höra så ofta, men handlingar gör minst lika ont det.

2009 fick jag kontakt med en läkare på Värnamo Sjukhus. Skulle på en vikt / längd-kontroll och ett flertal prover. Jag hade skrivit en egenremiss för en Gastric bypass något år innan, så när jag fick kallelsen till Värnamo var jag så nervös så jag trodde jag skulle dö. Fick träffa narkosläkare och än den ena, än den andra. Till slut gav han mig ett ultimatum : "Vill du leva eller vill du dö?" Jag blev helt ställd, men började gråta, minns jag. Jag ville ju absolut inte dö. Efter den träffen med läkaren väntade jag så ihärdigt på att få en kallelse till operationen. Och den kom. Tror det var i slutet på September 2010 som den dök ner i brevlådan. Stod utförligt vad jag skulle göra inför en kommande operation och så. Började med mina pulversoppor, åt dem även om det växte i munnen. Ca 1,5 månad senare; November 2010 rullades jag in för operation. Jag var nervös, rädd för att aldrig vakna igen, rädd för att det var sista gången jag skulle få se mina syskon, utan att ens ha fått säga hejdå. Dock överlevde jag. Tur var väl det.

Det var då mitt nya liv började. De tre första åren gick bra, jag rasade i vikt och var väldigt lycklig. Hade ont i början efter operationen, men jag fick starka värktabletter med mig hem. En sårinfektion, enorma smärtor och drygt 5 år senare är jag här var jag är idag. Gick ner 54 kg under de första åren, men sen började jag må dåligt. Ångest, depression och massor med personliga bekymmer gjorde att jag ökade i vikt. Idag är jag starkare än förut, så är på god väg neråt igen. Har satt delmål för att nå mitt ideal-mål. Kommer nå dit så småningom, men det är inget jag tänker stressa fram. Jag rör på mig, jag äter regelbundet, jag räknar kalorier. Jag har inget att vara missnöjd över, för jag går neråt hela tiden. Även om det bara är 0,7 kg så är det ju alltid något.

Jag tycker att det är viktigt att diskutera såna här viktiga ämnen, för det kanske finns någon vän därute som mår fruktansvärt dåligt men som inte vågar yttra sig. Hon är kanske rädd för att bli kallad fet. Han kanske är rädd för att han aldrig kommer få ett förhållande för han är rädd för vad de ska tycka om hans utseende. Jag har alltid varit rädd för att inte ha dugit till, men jag vet innerst inne att jag är minst lika viktig som vem som helst. Jag slåss för mig och för min vikts skull, men det ger ingen annan rätt att påpeka mitt utseende.

Ska tacka för mig, denna gång ; men en sak till: Fet och het - jotack, jag vet!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mitt huvud är ett virrvarr av känslor, tankar och diverse andra miljoner känslor. En kopp te och sen cykla iväg till Nova, men måste cykla försiktigt då snön ligger på backen..    Har ni någon snö i er kommun? ...

Satt och filosoferade lite, medan mamma kollade på gamla bilder på er.Där kom ditt skratt, som jag nu inte hört på så länge. :(Hela hjärtat snördes ihop och jag kände mig med ens så ledsen och sorgsen..Att leva med att aldrig mer få höra dig skratta ...

Idag har jag vart duktig! Har sökt jobb, handlat ingredienser till gulaschsoppa, pantat lite och hjälpt mamma med tvätten. Lite snäll får jag väl ändå vara, då mamma ställer upp jämt på mig <3   Ville mest bara skriva ett par rader och dela me...

Då har jag landat hemma igen, efter en underbar vecka på Gran Canaria. Det var bara jag och mamma som åkte. Att fått njuta av värmen - bara vi två, det var underbart. <3    Första gången jag flög sen jag var 12 eller något, så var lite nervös....

Ja, så länge höll jag mig borta från Skillingaryd. Känns ändå väldigt skönt att få komma "hem" igen, då livet i Jönköpings kommun inte var så behagligt alla gånger. Ångrar inte att jag flyttade till Norrahammar, men ångrar inte att jag flyttade tillb...