Nu känns det sådär tungt och för jävligt igen. På något vis så känns det som om jag kommer gå in i den där berömda väggen, för att jag har folk runtomkring mig som rycker och drar i mig. Behandlar mig som en jävla tillflyktsort och som en jävla trasdocka. Jag vill säga till dig att jag inte orkar med ditt egotrippade jag just nu, för det är så mycket annat som står på spel - men i vanlig ordning så är jag feg som satan och skiter i mitt mående och bara låter allt hållas..

En gång i livet har jag verkligen älskat dig, velat umgåtts med dig hela tiden & gjort allt du gjort. Men jag har insett att jag nått till en viss gräns då jag insett att vi kanske inte är så nära varann som förr. Livet har skiljt oss åt och det förstår jag - du har ditt liv och jag har mitt. Jag bör fokusera på min kost, min träning och mitt eget mående just nu - men helt ärligt så tar du all energi från mig. Du hör av dig när DU vill något, du frågar aldrig hur jag MÅR eller hur jag HAFT det. Det är bara DU DU DU för hela slanten. Hur vore det om du svalde ditt ego och brydde dig om nån annan för en gångs skull?

Du kom in i mitt liv som en häftig missilattack, 

allt blev underbart,

det gick några år men allting sprack.

Men det var ditt fel att det gick som det gick,

då jag till slut inte orkade med all skit jag fick.

Men ångesten fortsätter än idag efter så många år,

den kommer aldrig lämna min kropp & jag tror att ingen förstår.

Men att du skulle bli begravd under jorden önskade jag ej,

men tydligen trodde du inte på någon annan utväg eller framtid för dig.

Så du drack en kväll, och gjorde det jag aldrig kommer förlåta.

Ända sen dess, så slutar mitt hjärta & själ inte att gråta.

Lova att ta hand om mina vänner som är där uppe i det blå

så lever jag mitt liv här nere så länge med mina underbara små.

Fick inte gå på din begravningen den där dagen,

satt istället i mitt rum, tårarna rann & kände mig skräckslagen.

För nio år sen försökte jag följa efter dig på samma väg,

för då kände jag att allt var hopplöst & att det var också var min enda flyktväg.

Det hemska du gjorde mot mig var jag nära att göra mot min familj & andra jag kände,

men som tur var så vaknade jag & lovade min mamma att stanna kvar här hos henne.

Det gick så jävla fort, jag hann inte ens säga farväl,

och du lämnade kvar sår som aldrig kommer att läka i min själ.

Hoppas att du nu funnit ro & frid i din andra värld,

så ses vi en vacker dag när det är min tur att ta samma färd.

Du ska ändå veta att jag saknar dig varje dag

men även att varje dag är en kamp & att jag då och då är svag.

Det tog sån tid att komma i balans, att kunna le & känna lycka,

skulle jag våga lita på livet & inte tro att döden allt ifrån mig ska rycka?

Men jag gick vidare, med en stor sorg i min kropp,

Upptäckte att det fanns ett annat liv, fanns en annan väg & nya hopp.

Men jag hoppas att vi en dag kommer att åter igen få träffa varann,

precis som den vackra dagen när vi varandra fann.

Endast den dagen kommer min kropp och själ äntligen få ro.

Då vill jag ge dig en kram & ta farväl av all min oro.

© Dorotea Skoglund, 2015.

Idag fyller en tjej vid namn Emma år. Hon bloggar bra & är en väldigt trevlig människa. Tänkte länka till hennes blogg under detta inlägget för hennes önskan idag är att hennes blogg blir spriden. För att hon fyller år idag så är jag snäll & hjälper henne på traven liten :)

HIPP HIPP, HURRA! Hoppas din dag blir bra, även om vädret är kasst.. HÄR kan ni klicka om ni vill kika in hennes blogg. Bilden nedan har jag lånat från hennes facebook-sida. :)

Nu blir det film, film, film.. och efter ett tag så blir det ännu mer film.. Tills dess så kan ni - mina kära läsare - dela min väns och min filmblogg? Massor med filmtips, trailers och dylikt. Kolla in :) http://videohyllan.bloggplatsen.se 

Detta är definitivt det allra vackraste jag sett! Tycker det är så bra gjort av Glada Hudik-teatern att göra sånt här! MERA! Älskar era filmer också, för övrigt! Vackrare filmer har jag nog aldrig sett. <3

Innan du åkte iväg
fick du ett minne av mig
ett armband i silver
som gör att du inte glömmer mig
när du är ledsen eller bara
känner dig grå
känn då på armbandet
så finns jag hos dig

© Tuula, 2005.

Ända sen jag klev ur garderoben som bisexuell, så har tankebanorna snurrat rätt friskt i huvudet. Är det med en man jag vill leva med, eller är det en kvinna? Merparten partners jag haft har varit män, men det finns ju någon enstaka kvinna som virvlat in och ut ur mitt liv också. Dock har det vart lite "hyssj hyssj" om det, men tror att min omgivning vet mer än vad de säger sig veta. Och med omgivning menar jag min familj. Vad jag vet så dömer de inte mig, men man kan ju inte vara så säker alltid. Så många gånger som jag dragit upp detta med min mamma om min sexuella läggning och grejer. Får allt om oftast samma svar, och det är ändå skönt att veta att det inte är några fnurror i vår kommunikation.

Hur ska man då kunna hitta likasinnade? Känner många kvinnor och män som lever med partners av samma kön. Och jag måste helt ärligt säga att jag avundas dem. Att de har lyckats hitta så pass rätt i livet att de gått stegvis vidare. De där tre kvinnorna som vart en del av mitt liv på ett eller annat sätt har jag börjat pratat med på QX; men nu är den sidan full av skräp. (förlåt för mitt dömande jag). Jag & "W" träffades några gånger, men sen blev det inget mer. Hon är dock lika vacker nu som då. Jag & "N" träffades kanske fyra gånger eller något, men jag kommer aldrig glömma hennes bruna hårsvall. Jösses vilket hår hon hade. Och sist, men inte minst ; "A" och jag har träffats av och till under flera år. Dock är det väl slut på det nu, för sist nån pratade om henne så hade hon skaffat kille. Hon var en jag verkigen tyckte om, men fattade det alldeles för sent.

Jag önskar att man hade kunnat vågat "levt" ut sitt rätta jag, utan att bli dömd och utpekad. Har hänt en gång och det var det jobbigaste under hela den perioden. Tur var att jag hade en vän som stod upp för mig och "W", han var den enda som gjorde något. Jag tackar honom än idag för hans insats, det var allt som betydde då!

Hur har ni som är homosexuella kommit i kontakt med er partner? Var det lätt för er?

1. Du har någon att dela hela ditt liv med. Pojkvänner kommer och går, barndomsvänner växer isär, föräldrar tillhör en generation som inte förstår dig. Med din bror, har du ett vandrande familjealbum fyllt med minnen, och jag har alltid ett inre skämt att skratta åt.

2. Han älskar dig villkorslöst, trots alla dina misstag. Även om du kanske är pappas lilla flicka, håller ni alltid ihop. (Han hjälper dig, pappa känner bara en bråkdel av dig).

3. Han kan alltid få dig att skratta. Vi fick växa upp med samma skämt, mammas filmer och tv-serier, så för det mesta så skrattar vi åt samma saker. Du kan dela den mest olämpliga eller torra humorn med din bror och du får säkert en uppskattad publik.

4. Ni har inte samma uthållighet, eftersom ditt kön är annorlunda. Du kommer inte att spela i samma fotbollslag, jag kommer inte göra mål inför dig och ingen kan fråga efter din snygga syster.

5. Könen betyder också att han vidgar dina vyer. Du kan testa sporter som kanske inte är typiska ”flock sporter” och du ser några filmer som dina väninnor aldrig skulle ha valt.

6. Han är den perfekta killen.

7. Han har en hög med läckra kompisar, men han vet också att ingen av dem är bra för dig. Och han kommer att se till att de inte gör dig ledsen.

8. Han kommer alltid att försvara dig. Han är din personliga livvakt.

9. Han har en speciell förmåga att lyfta upp dig igen när du har blivit sårad av väninnor eller killar. Det är till din bror du går när du letar efter en rationell bedömning.

10. Han är jävligt irriterande. Ingen får förolämpa dig-det vill säga, bortsett från han själv. Han gör det med stil, och du kan inte bli att le lite i tanken.