Nu känns det sådär tungt och för jävligt igen. På något vis så känns det som om jag kommer gå in i den där berömda väggen, för att jag har folk runtomkring mig som rycker och drar i mig. Behandlar mig som en jävla tillflyktsort och som en jävla trasdocka. Jag vill säga till dig att jag inte orkar med ditt egotrippade jag just nu, för det är så mycket annat som står på spel - men i vanlig ordning så är jag feg som satan och skiter i mitt mående och bara låter allt hållas..

En gång i livet har jag verkligen älskat dig, velat umgåtts med dig hela tiden & gjort allt du gjort. Men jag har insett att jag nått till en viss gräns då jag insett att vi kanske inte är så nära varann som förr. Livet har skiljt oss åt och det förstår jag - du har ditt liv och jag har mitt. Jag bör fokusera på min kost, min träning och mitt eget mående just nu - men helt ärligt så tar du all energi från mig. Du hör av dig när DU vill något, du frågar aldrig hur jag MÅR eller hur jag HAFT det. Det är bara DU DU DU för hela slanten. Hur vore det om du svalde ditt ego och brydde dig om nån annan för en gångs skull?

Du kom in i mitt liv som en häftig missilattack, 

allt blev underbart,

det gick några år men allting sprack.

Men det var ditt fel att det gick som det gick,

då jag till slut inte orkade med all skit jag fick.

Men ångesten fortsätter än idag efter så många år,

den kommer aldrig lämna min kropp & jag tror att ingen förstår.

Men att du skulle bli begravd under jorden önskade jag ej,

men tydligen trodde du inte på någon annan utväg eller framtid för dig.

Så du drack en kväll, och gjorde det jag aldrig kommer förlåta.

Ända sen dess, så slutar mitt hjärta & själ inte att gråta.

Lova att ta hand om mina vänner som är där uppe i det blå

så lever jag mitt liv här nere så länge med mina underbara små.

Fick inte gå på din begravningen den där dagen,

satt istället i mitt rum, tårarna rann & kände mig skräckslagen.

För nio år sen försökte jag följa efter dig på samma väg,

för då kände jag att allt var hopplöst & att det var också var min enda flyktväg.

Det hemska du gjorde mot mig var jag nära att göra mot min familj & andra jag kände,

men som tur var så vaknade jag & lovade min mamma att stanna kvar här hos henne.

Det gick så jävla fort, jag hann inte ens säga farväl,

och du lämnade kvar sår som aldrig kommer att läka i min själ.

Hoppas att du nu funnit ro & frid i din andra värld,

så ses vi en vacker dag när det är min tur att ta samma färd.

Du ska ändå veta att jag saknar dig varje dag

men även att varje dag är en kamp & att jag då och då är svag.

Det tog sån tid att komma i balans, att kunna le & känna lycka,

skulle jag våga lita på livet & inte tro att döden allt ifrån mig ska rycka?

Men jag gick vidare, med en stor sorg i min kropp,

Upptäckte att det fanns ett annat liv, fanns en annan väg & nya hopp.

Men jag hoppas att vi en dag kommer att åter igen få träffa varann,

precis som den vackra dagen när vi varandra fann.

Endast den dagen kommer min kropp och själ äntligen få ro.

Då vill jag ge dig en kram & ta farväl av all min oro.

© Dorotea Skoglund, 2015.

Idag fyller en tjej vid namn Emma år. Hon bloggar bra & är en väldigt trevlig människa. Tänkte länka till hennes blogg under detta inlägget för hennes önskan idag är att hennes blogg blir spriden. För att hon fyller år idag så är jag snäll & hjälper henne på traven liten :)

HIPP HIPP, HURRA! Hoppas din dag blir bra, även om vädret är kasst.. HÄR kan ni klicka om ni vill kika in hennes blogg. Bilden nedan har jag lånat från hennes facebook-sida. :)