Ända sen jag klev ur garderoben som bisexuell, så har tankebanorna snurrat rätt friskt i huvudet. Är det med en man jag vill leva med, eller är det en kvinna? Merparten partners jag haft har varit män, men det finns ju någon enstaka kvinna som virvlat in och ut ur mitt liv också. Dock har det vart lite "hyssj hyssj" om det, men tror att min omgivning vet mer än vad de säger sig veta. Och med omgivning menar jag min familj. Vad jag vet så dömer de inte mig, men man kan ju inte vara så säker alltid. Så många gånger som jag dragit upp detta med min mamma om min sexuella läggning och grejer. Får allt om oftast samma svar, och det är ändå skönt att veta att det inte är några fnurror i vår kommunikation.

Hur ska man då kunna hitta likasinnade? Känner många kvinnor och män som lever med partners av samma kön. Och jag måste helt ärligt säga att jag avundas dem. Att de har lyckats hitta så pass rätt i livet att de gått stegvis vidare. De där tre kvinnorna som vart en del av mitt liv på ett eller annat sätt har jag börjat pratat med på QX; men nu är den sidan full av skräp. (förlåt för mitt dömande jag). Jag & "W" träffades några gånger, men sen blev det inget mer. Hon är dock lika vacker nu som då. Jag & "N" träffades kanske fyra gånger eller något, men jag kommer aldrig glömma hennes bruna hårsvall. Jösses vilket hår hon hade. Och sist, men inte minst ; "A" och jag har träffats av och till under flera år. Dock är det väl slut på det nu, för sist nån pratade om henne så hade hon skaffat kille. Hon var en jag verkigen tyckte om, men fattade det alldeles för sent.

Jag önskar att man hade kunnat vågat "levt" ut sitt rätta jag, utan att bli dömd och utpekad. Har hänt en gång och det var det jobbigaste under hela den perioden. Tur var att jag hade en vän som stod upp för mig och "W", han var den enda som gjorde något. Jag tackar honom än idag för hans insats, det var allt som betydde då!

Hur har ni som är homosexuella kommit i kontakt med er partner? Var det lätt för er?

1. Du har någon att dela hela ditt liv med. Pojkvänner kommer och går, barndomsvänner växer isär, föräldrar tillhör en generation som inte förstår dig. Med din bror, har du ett vandrande familjealbum fyllt med minnen, och jag har alltid ett inre skämt att skratta åt.

2. Han älskar dig villkorslöst, trots alla dina misstag. Även om du kanske är pappas lilla flicka, håller ni alltid ihop. (Han hjälper dig, pappa känner bara en bråkdel av dig).

3. Han kan alltid få dig att skratta. Vi fick växa upp med samma skämt, mammas filmer och tv-serier, så för det mesta så skrattar vi åt samma saker. Du kan dela den mest olämpliga eller torra humorn med din bror och du får säkert en uppskattad publik.

4. Ni har inte samma uthållighet, eftersom ditt kön är annorlunda. Du kommer inte att spela i samma fotbollslag, jag kommer inte göra mål inför dig och ingen kan fråga efter din snygga syster.

5. Könen betyder också att han vidgar dina vyer. Du kan testa sporter som kanske inte är typiska ”flock sporter” och du ser några filmer som dina väninnor aldrig skulle ha valt.

6. Han är den perfekta killen.

7. Han har en hög med läckra kompisar, men han vet också att ingen av dem är bra för dig. Och han kommer att se till att de inte gör dig ledsen.

8. Han kommer alltid att försvara dig. Han är din personliga livvakt.

9. Han har en speciell förmåga att lyfta upp dig igen när du har blivit sårad av väninnor eller killar. Det är till din bror du går när du letar efter en rationell bedömning.

10. Han är jävligt irriterande. Ingen får förolämpa dig-det vill säga, bortsett från han själv. Han gör det med stil, och du kan inte bli att le lite i tanken.

Denna dagen som började relativt bra har nu utvecklats till en gnäll-dag. Läste en statusuppdatering på Facebook som någon lagt ut om hur bra de har det & grejer. Det gjorde mig väldigt irriterad för jag vet att de inte har de så bra som kvinnan i den familjen låter påskina. Det verkar så puttinuttigt och så jävla gulligt utåt sett, men herregud vilket liv det är på henne ibland. Det är inte just dom som gör så att jag blir irriterad ; utan hela situationen om att folk som har FÖRHÅLLANDEN inte inser att de har det så bra. De har någon att krypa tätt intill när ensamheten pockar på, de har nån att söka tröst hos när livet är jobbigt, de har någon att dela alla glada och bra stunder med.

Att jag inte är i ett förhållande är delvis självvalt, för jag är inte redo att bli tillsammans med någon än. Sen så är jag verkligen inte den som bara vill bli någons one-night stand. Den delen av mitt liv har jag redan levt färdigt. Jag vill bara att personen jag eventuellt ser en framtid tillsammans med ska vara självständig och inte sådär värst klängig. Jag vill att personen vet hur man hanterar mig, men ändå smeker mig medhårs ibland. Jag vill inte rusa in i något förhållande bara för att HA NÅGON - som vissa andra gjort. Man ska väl för fan trivas tillsammans utan att det blir jobbigt och så?
Hur mycket jag än önskar att jag kunde ha någon att vakna upp med, hålla handen när filmen är för läskig, kyssa personen godmorgon; så tänker jag inte stressa in i en ny relation. Men dejter vore väldigt trevligt att gå på, oavsett. (i alla fall de som inte bara har sex i sina jävla huvuden).